Om man, som jag, får möjlighet att skriva krönika på det här viset brottas man med angenäma problem. Minnet säger sitt, hjärtat sitt, och underhållaren i en vill också vara med. Efter förra veckan fick vi respons på våra ”bloggar” och nån undrade vilka vi som skriver är. Denna fråga måste lösas av oss som avsändare, men även av redaktör Källberg. Vad som utlovades av mig var en krönika kring saknad. Ett löfte jag inte kommer hålla idag.
Till min farfar och farmor vill jag dock bara säga att jag älskar er och alltid kommer minnas och sakna er.
Efter att ha sagt detta ber jag dig nu att följa mina instruktioner. Ta ett par djupa andetag.
Slappna av. En behaglig känsla, eller hur? Roa dig med att i ditt inre höra hur din absoluta favoritsång eller melodi låter. Du framkallar varje ton, varje klang, varje refräng inuti dig. Utan att reflektera hör du den bara. Du hör stråkarna, eller gitarren, eller sången, eller varför inte trummorna tydligt och klart. Efter du hört klart så vill jag att du ser efter i ditt inre hur sångaren eller gruppen ser ut. Ta fram den tydligaste bilden, den klaraste bilden du har.
Kom tillbaka till nuet. Jag vill att du ska veta att vårt sinne och vår kropp hör ihop, hur vår hjärna och kropp är ett. När du lyssnar efter en melodi så är chansen stor att dina ögon rör sig åt vänster, varken uppåt eller nedåt, men åt vänster. När jag bad dig att tänka på en bild så smet de uppåt, troligen fortsatt åt vänster. Om det var så är det inte konstigt alls, du följer normen.
Försök att sätta ögonen snett nedåt höger, och få fram bilden av Mona Lisas leende. Svårt va? För då upp ögonen snett uppåt vänster, så ser du ju hur hon ser ut. Simpelt.
Så här fungerar vi, helt omedvetet. Det sägs att vi endast använder si eller så många procent av vår hjärna. Jag tror personligen att det är nonsens. Vi väljer vad vi ser och vad vi förstår, helt upp till oss själva. Eller? Ställer vårt undermedvetna till det? Uppfattar vi saker som vi inte trodde? Varför väljer jag ”otroligt goda prinskorvar” istället för ”fixar-Frasses fantastiska frikadeller” när jag ska handla?
I texten som du just har läst finns ett dolt budskap. Detta är inget som undertecknad är expert på, utan det finns många som är oerhört mycket skarpare på området än jag. En del av er kommer se mitt budskap på en gång, andra inte. Med allt detta sagt vill jag bara påminna om reklamens och marknadsföringens stora påverkan på oss.
Länge har jag funderat över varför gäspningar tycks vara det mest smittsamma vi kan utsätta en annan människa för. Om jag i rollen som föreläsare, eller för den delen lärare eller bara som en i mängden som sitter runt fikabordet gäspar tydligt, så har jag genast ett stort antal allierade, som gör detsamma efter en stund. Samtliga tycks vara lika trötta som jag. Underligt, eller? Egentligen inte det minsta. Alla mänskliga känslor smittar. Det är bara det att den som signalerar trötthet är så påtaglig för vår kropp, att den resulterar i gäspning. Om det nu inte är vansinnigt dålig ventilation, så att samtliga lider av akut syrebrist. Tänk på hur ofta du känner att när du själv är sur, ja då verkar fanimig alla andra också vara sura!
Idag vill jag ge alla de som mist en av sina föräldrar och vill hedra dem lite extra ett par fina melodier. ”Huvudet högt”, av och med Eldkvarn, och ”Dina händer” av Stefan Sundström.
V75? Enkelt. Enkelraden som ni kan ta bort från systemen är: 1-3-5-3-1-2-3. För det är de hästar jag tror kommer vinna.
Trots allt har vi huvudet upp och fötterna ned. Det ska ni veta.
