Angående (en av) mina antitalanger

Marie bloggbildJag är tillräckligt gammal för att våga erkänna både att det finns rätt mycket som jag kan och rätt mycket som jag rakt inte kan. För ett tag sen var jag på ett kalas där diskussionstemat för kvällen var ”dolda talanger”. Själv var jag totalt värdelös i sammanhanget, för jag menar att de talanger jag möjligen har redan är officiella – jag har liksom inget som jag går och smyghåller på men kan brista ut i helt otippat vid behov för att lätta upp stämningen typ Morris dancing, joddling eller 50 decimaler av pi.

Däremot har jag otaliga dolda antitalanger, alltså saker som folk brukar kunna men som jag är kass på utan att jag direkt går runt och skryter om det. Jag ska inte tråka ut er med allt, men det är mer än man kan ana och dubbelt så mycket som man skulle önska. Så här i juletid är det framförallt en sak som gör sig påmind: jag kan inte slå in paket. Jag kan inte. Jag menar inte att det blir fult, fast det blir det; jag menar att det är värre än så. När jag närmar mig ett julpapper så rämnar det planlöst mitt på, på flera ställen, fast det börjar alltid med att helt irriterande vara för kort i båda ändar. Klipper jag så rakt jag kan ser det ut som om man har försökt få pappret av rullen genom att fråga en golden retriever om hjälp. Försöker jag tejpa så sitter jag snart där som Alfons Åberg fast mindre glad och inte näpen. Sånt där jä*la snöre, förlåt min sakprosa, som lockar sig läckert när andra drar över det med en sax, rätar helt magiskt (svart magi) ut sig till oanad stum platthet om jag försöker.

Evolutionen försöker tydligen jämna ut människans tillkortakommanden. Man dras t.ex. till potentiella partners med ett immunförsvar vars styrkor kompenserar ens eget immunförsvars brister, åtminstone har jag läst något liknande i Söndags-Expressen. Men när det gäller paketinslagning funkar det inte (vilket i och för sig kan ha att göra med att förmågan att slå in paket inte har varit direkt korresponderande med förmågan att överleva i de faser som mänskligheten hittills har genomgått). Den oäkta hälften är en precis lika stor paketinslagningsklåpare som jag, ärligt talat något större. Konsekvensen är att paket som man får av vår familj ser ut som om en halvtam schimpans, ett ovanligt exemplar med promille, har gjort dom.

Man kunde ju då kanske bege sig till Det stora köpcentrumet som ligger ett stenkast hemifrån (om man kan kasta långt, vill säga; där har vi inom parentes ett annat av mina lyten). Där finns det gratis paketinslagning, och ni kan ju föreställa er att det lät tämligen intressant i mina öron. Dom hade ett stiligt silverpapper – men dom slog in paketen med den snygga silvriga utsidan in och den trista vita baksidan utåt.

– Blir inte det fel? frågade den försynte gamle mannen som stod före mig i kön.

– Nej, vi är tillsagda att göra så, sa flickan. Det är vår temafärg.

Jag må ha lyten och antitalanger, men jag har inte baksidesvitt som temafärg och i synnerhet inte till jul. Det tycker jag ska räknas mig till godo på den yttersta dagen.

3 Comments

  1. Ha, ha, ha!! Du är bäst Marie!! jag är så glad att du skriver och att jag kan följa dig. God Jul! Ida

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.