Det lutar åt att vi kommer att skaffa bil igen. Det beror egentligen inte på SJ, men nog vore det en befrielse att slippa nyttja dem fullt så ofta. Det vore också väldigt bra om jag inte hamnade bredvid nån järnvägsanställd på nåt kalas under det närmaste halvåret, för jag är så Full Av Frågor att det skulle bli besvärande och de flesta börjar med ”Varför i helvete”.
Man ska iochförsig betänka att jag möjligen är nån sorts jinx, en otursbringare som för misär och missöden med mig framförallt till den spårbundna trafik jag färdas med. I vintras började det brinna i det redan då kraftigt försenade tåg jag färdades i över slättlandet utanför Katrineholm. Det var inget värre än lokalt i ett elskåp men det slutade med utrymning och klättrande på ranka aluminiumstegar i ymnigt snöfall i och ur tåg (jag minns också det smått desperata högtalarutropet ”nu har vi snart fått ordning på situationen, men vi har en man i rullstol här …” och den underförstådda fortsättningen var ”och jag vet inte varför jag berättar det här men vi vet inte heller hur farao vi ska göra med honom”). Småningom kom vi hem allihop men det var sex timmar efter utsatt tid och jag tänkte många lustfyllda tankar om en aldrig så liten Ford Cortina.
Det är mycket, aluminiumstegar och annat, som man inte skulle få uppleva om man inte var kund hos SJ. Igår skulle vi från Leksand till Stockholm. Som vanligt i Kristi Himmelsfärdstider var det banarbete och ersättningsbuss, och ett extra litet problem var att bussen i sin tur ersattes av ingenting: den kom inte och all information om allting uteblev. När majoriteten av oss fyrtio väntande hade ringt reseupplysningen kom ett högtalarutrop som med sin talsyntesdistinkta intonation bad oss ”kliva på” (inte ”kliva på”) första tåg till Borlänge för där skulle det finnas ersättningsbussar. Det fanns det, men inte förrän det hade gått trekvart till och en stinsaktig hårt prövad yngling som svettades flödigt under skärmmössan hade ringt och skrämt fram dom, en efter en.
Det var nu inte detta jag skulle tala om, som skalden skaldar, det var om själva bussen som slutligen kom. Den var varm och besvärlig och toalettlös, men det verkligt pikanta var att den hade ett larm som gick för fullt, tänk backande lastbil fast inne i själva kupén, TUT-TUT-TUT-TUT med halvsekundsintervaller. Efter fem minuters färd TUT-TUT-TUT-TUT gick en rådig yngling fram och frågade vad det var som tjöt. ”Jag vet inte”, svarade chauffören enkelt, ”den lät inte så igår.” Sen fortsatte vi TUT-TUT-TUT-TUT. Sen stannade vi och chauffören var ute och kände på alla dörrar och bagageluckor. Sen åkte vi TUT-TUT-TUT-TUT vidare.
När vi sen var ute på motorvägen i 100 knutar TUT-TUT-TUT-TUT slog det mig plötsligt att denna signal kanske larmade för något som var fel, jag menar allvarligt. Tänk om TUT-TUT-TUT-TUT betyder ”det går att framföra detta fordon, men minst två hjul sitter väldigt löst”? Jag tror mig kunna påstå att minst ett par-tre nervöst lagda tänkte likadant. Ingen sa nåt. Ingen gjorde något (mer än skruvade nervöst på sig, oroande sig för trafikdöden och/eller tinnitus). Efter nittio minuter slutade det tuta. Jag vet inte varför. Vi tog upp en spontan charterapplåd.
Vad säger man? Kanske att sånt trots allt inte skulle hända i en Ford Cortina.
MARIE CARLSSON
