Det har spelats mycket musik i hembygden på sistone. För nån vecka sen var det Justin Bieber, snart är det One Direction och mitt emellan var det ett par Bruce Springsteengig. I sammanhanget har det snackats mycket om fans. Som jag så ofta så klokt brukar påpeka är det synnerligen intressant hur djupt det är inpräntat i människans själ att man bäst styrker sina egna val genom att trampa på andras.
Rätt många raljerar över arenakonserter i allmänhet och tycker att det är dyrt och man ser ändå inget och sånt ägnar sig Inga Vettiga Människor åt. Somliga fnyser specifikt över Brucepubliken, som anses vara patetiska tillresta medelålders män från Bollnäs med grådassiga liv, begynnande flint och bredbenta Born to run-drömmar. I stort sett alla tycker att det är okej att förakta – man kunde använda ett mildare ord, men nu är det ju förakt det handlar om – yngre tjejfans typ Beliebers och Directioners. Om man tycker att världen är alldeles neutral och rättvis kan man fundera lite över det faktum att kvinnliga fans har ansetts vara urblåsta fjollor sen journalfilmerna från när Beatles landade på Bromma 1597 medan manliga fans, företrädesvis av fotboll, som grinar och beter sig bara anses visa i sammanhanget relevanta känslor.
Själv såg jag Bruce i fredags tillsammans med drygt femtifem tusen andra. Vad jag reflekterade över var inte hur flintskalliga och medelålders alla var (t.ex. jag har förvånansvärt mycket hår) utan helt sonika över hur fantastisk människan egentligen är. Jag är övertygad om att jag hade gjort samma reflektion på One Direction, i synnerhet om jag hade haft samma sittplats: långt fram, högt upp på en läktare med en makalös utsikt över just publiken. Konserten var svinbra (se där en kort snärtig recension) men det som nästan gjorde mig tårögd var helt banalt alla dessa människor. 55 000 personer packade som sillar, somliga bara packade, och så mest bara glädje.
När allt var slut knallade 55 000 människor iväg mot kollektivtrafik och parkeringsplatser på den enda, säger enda, gata som erbjuds i detta syfte (den totala bristen på trafiklogistiskt tänkande inför öppnandet av Friends Arena saknar såvitt jag kan bedöma det motstycke på Tellus). Om man säger att det var smälltjockt med folk så förslår det inte riktigt. Och fortfarande: lugn och ro och god stämning. Antagligen var det nån som fick på käften nånstans i utkanten av det här sammanhanget den här kvällen, men ändå. Tänk efter hur förbluffande det är att människan – som vi är vana vid att kalla galen, degenererad, egoistisk och våldsam – egentligen är så … snäll. Jag gillar djur också, men jag har svårt att tro att 55 000 ihopträngda giraffer eller myrslokar hade tagit saken med samma jämnmod.
Å andra sidan kanske inte giraffer gör sig löjliga över andra giraffer som lyssnar på Justin Bieber. I så fall är det oavgjort.
MARIE CARLSSON
