Är Marie en konsensusmänniska?

BLOGG. Bloggaren Marie Carlsson blev tilldelad epitetet konsensusmänniska och har sedan dess funderat en del på hur hon är och hur hon fungerar. Sedan tre dagar lever hon dock efter en klok princip – författad av kartläsaren Tina Thörner. Läs Maries blogg här.

Angående Thörnerprincipen

– Jag har alltid tänkt mig att du är en konsensusmänniska, sa nån till mig häromsistens.

Kära vänkrets i köttvärlden, ni som jag emellanåt träffar mer eller mindre fysiskt: jag vet att det kan upplevas som lite nervöst att vilka som helst lösryckta repliker ni yttrar kan bli nåt som jag lägger ut texten om i forum typ detta, men – tja, om man överhuvudtaget umgås i samma kretsar som en spaltist är det smällar man får ta. Jag menar inte att detta var en märklig eller stötande åsikt, men jag tror inte att talaren trodde att jag skulle grunna på det i efterhand.

Om man är en konsensusmänniska betyder det väl ungefär att man vill att alla ska vara överens och tycka likadant, helst så snart som möjligt så det inte blir obehagligt. Personen som talade känner mig från mitt senaste fasta jobb som jag hade i ganska många år, även om vederbörande inte har jobbat direkt med mig. Det lustiga är att när jag tänker efter så känner jag att om det är nåt jag har hanterat där så är det just folks olika uppfattningar – gentemot varandra, gentemot mig, ibland gentemot själva firman. Det är rätt naturligt, för att inte säga sunt, på ett stort ställe där man jobbar i projekt med hundratals externa kreativa och dynamiska mänschor. Under åren när jag har varit chef har det ju också legat i sakens natur att jag mest har blivit inkallad när folk är oense i sak.

Jag har alltså genom åren hanterat ganska stora mått av sånt som kan kallas mycket men knappast ”konsensus” och ibland måste kallas för ”rejäl motvilja gentemot principer och förändringar” och understundom även ”gammal hederlig osämja”. Bästa metoden i dom lägena är knappast att så snabbt som möjligt spackla över så att det ser ut som om man håller med varandra på ytnivå (Birgit We Shall Overcome Friggebo kan berätta mer om detta).

Om en i övrigt klok, till och med mycket klok, människa tänker att jag är en konsensusperson – vad beror det då på? Det kan förstås ha att göra med hur jag framstår: dom som inte själva har sett mig förbannad/sarkastisk/otrevlig har en tendens att tro att jag är närmast glättig (en som jag mejlade med i ett halvår innan vi sågs mötte mig med ett ”Men oj, jag var övertygad om att du var blond med stora lockar” och det tror jag helt fördomsfullt lutar åt samma håll).

Men egentligen tycker jag alltså ärligt talat inte att det är värst viktigt att folk tycker lika. Mitt bästa bud på hur det kommer sig att jag ändå kan framstå som rätt trevlig är att det beror på att inte bara jag utan också dom jag har jobbat närmast med har hållit oss i stort sett hundraprocentigt till vad jag sen tre dagar tillbaka kallar Tina Thörnerprincipen. Det var nu i helgen som jag läste en intervju med kartläsaren/entreprenören T.T. Hon fick frågan om huruvida hon någonsin blev arg, hon som verkar så glad etc. Hon svarade enkelt och briljant: ”Jag har kommit fram till att ingenting blir bättre av att man beter sig som ett arsle.” Jag har sällan satt exakt dom orden på den övertygelsen, men detta är lika sant som döden och restskatten, och jag bifogar nedan samma utsaga i krusigt typsnitt på rosa botten att skriva ut och sätta på kylskåpet.

Alltså: om vi har verkat ovanligt sams, jag och mina jobbnärmaste, så har det nog fan berott mer på Thörnerprincipen än på att vi faktiskt i sak har hållit med varandra dagligen och stundligen. Det var en arbetsplats som hette duga, detta! En del av mig kommer att sakna den åtminstone så länge den håller sig på det viset.