Marie Carlsson

Dagarna mörknar minoot för minoot

– Mamma, jag har så mycket gäsp idag! säger Lilla E, tre år, och man kan inte gärna göra annat än att hålla med. Detta nedtecknas första dagen av den så kallade normaltiden – är det inte otäckt att nåt så håvetes mörkt kan vara ”normalt”? – och klockan är fem och det blåser snålt utanför och tågkupen i vilken jag i skrivande stund befinner mig är full av tappade sugar. Och av gäsp, som sagt.

Det är märkligt att man aldrig vänjer sig vid höstmörkret. Det är lika märkligt att man inte slutar försöka kämpa emot. Häromdagen var jag inne i en hälsokostbutik där sammanlagt tre personer, varav jag var en, nästan påstridigt vädjande frågade efter den starkaste och mest potenta D-vitamin som hälsokostinnehaverskan förfogade över rätten att få tillhandahålla. Naturligtvis var det ju en bara en ritual och en besvärjelse: vad vi egentligen ville ha var en liten burk kaliforniskt klimat och vår förmåga åter att vara vakna genom hela Bolibompa. Vi fick åtminstone våra D-vitaminer (och jag antar att de verkar på de övriga två kunderna som de förr om åren har verkat på mig, nämligen inte märkbart bättre än hallonbåtar).

Men apropå hallonbåtar är Lilla E något annat på spåren som möjligen kan tänkas hjälpa.
– Godis e bja föj FÄLEN (”Godis är bra för själen”), säger hon distinkt när godsaker kommer på tal eller på fråga. Detta har jag, märkligt nog kan tyckas, lärt henne under en period då hon var väldigt intresserad av vad som är ”nyttit” och ”nyttit för kjoppen”; dom lär sig så mycket tok på förskolan. Lilla E försökte förfäkta att godis är nyttigt för kroppen, men vi stannade så småningom vid kompromissen att det är nyttigt för själen. Vi har inte riktigt slagit fast exakt var själen sitter men vi tror att det kanske är i munnen och i hjärtat och i pannan och i magen.

Jag tror att man så här års, då dagarna likt dagarna i visan mörknar minoot för minoot, bör gå rakt och stenhårt på ”bra för själen”. Det behöver inte nödvändigtvis vara just godis, även om jag tror att man aldrig gör så klokt i att slappna av lite i sina maniska hälsoritualer som just i oktober. Men känner man att ens själ skulle må bra av klappgröt eller lökringar så tror jag att man ska äta det. Om ens själ ropar efter fotbad, Tipsextra, zumba, Bhagavadgita, pigromaner eller gammaldags hederligt tomgloende i ryggläge i schaggsoffan, så bör ens själ få det. Det ljusa halvåret kan sen om så önskas ägnas åt asketism, uppoffring och att förbereda självdeklarationen. Då jämnar det ut sig.

Jag minns ett annat år ungefär så här års så här dags när jag gick längs Västra Storgatan i Hallsberg och fantiserade om hur mycket jag skulle vara beredd att betala för nån sorts tabletter som liksom bara gör att man blir piggare och peppigare och orkar mer. Sen insåg jag att möjligheten att just betala dyrt för liknande ju faktiskt finns. Men vi kan väl vara överens om att det aldrig är bra för själen (heller) att börja knarka.

4 Comments

  1. Dina texter är bra både för själen och kroppen. Jag får ansiktsmassage när jag skrattar. Choklad ska också vara bra har jag hört.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.