Marie Carlsson

Det året då vi knyckte julgran

Marie bloggbild— Dom kanske tog den fulaste, sa Lilla E eftertänksamt.

Hon satt och tittade på bilder i min telefon och begrundade den gran
som fastighetsägaren valde att placera utanför mitt jobb i år. Jag ska
inte närmare analysera tänkbara motiv bakom fastighetsägarens
agerande, men det mesta talar för att Lilla E har rätt vad gäller
urvalsprincipen. Det kan mänskligt att döma inte ha funnits så värst
många som var fulare.
Det är känsligt med julgranar. Ännu känsligare är frågan om att stjäla
granar. Det får man inte göra, men jag har en känsla av att praktiken
att ändå göra det är en postnummerfråga såtillvida att det är
vanligare på landsbygden. När jag och mina föräldrar gjorde det för
några år sen var det dock mitt i stan och inför talrika vittnen. Det
var inte så att vi stal den på rot och satte till att såga mitt i
stadsparken; vi stal den direkt av en försäljare. Detta var, ska
tilläggas för protokollet, det första vi har stulit tillsammans och vi
har därefter inte heller fortsatt på brottets bana.

Upplägget var en granförsäljning utanför det stora köpcentrumet. Där
fanns en försäljare, för vi såg honom tydligt göra affärer med andra
innan det var vår tur. Men när vi skulle betala så försvann han på nåt
slags Laberovis, plötsligt och spårlöst. Vi väntade, för vi tyckte oss
ha anledning att anta att han skulle återvända.

Det gjorde han inte. Inte på tjugo minuter. Det började bli kallt och
tråkigt. Granarna fanns kvar, och ett par andra kunder i kön, men
karlen var borta. Någon av de andra i kön ställde tillbaka granen och
åkte iväg (antagligen för att såga sig en i stadsparken; detta var dan
före julafton och alternativen var få). Jag gav mig ut att leta – i
julrushen, efter en karl om vilken jag bara visste att han antagligen
såg ut ungefär som en julgransförsäljare.  Det lyckades inte. Jag
frågade runt. I informationen trodde dom att dom hade sett honom vid
snabbskomakeriet. På snabbskomakeriet trodde dom att han var på
toaletten. Han vid toaletterna skickade mig till informationen. Jag
kände mig som Asterix i Dårskapens hus, om den filmscenen är
bekant.Nån av de hjälpsamma framlade teorin att han var full
(grangubben, inte Asterix) men vare sig det var sant eller inte gjorde
det honom inte lättare att hitta.

Under tiden hade han, vilket den framsynte redan har räknat ut, inte
kommit tillbaka till granförsäljningen heller. Mina föräldrar hade
lastat in granen i bilen, liksom i väntan på Godot. Det hade gått
trekvart. Vad gör man? Vi satte oss i bilen. ”Ingen kom”, som det
heter i visan.

När vi körde iväg gjorde vi det liksom avvaktande och först mycket
sakta. Jag vet inte hur många fler som gjorde som vi, men alldeles
ensamma på den breda vägen var vi inte, och jag vet inte om mannen
någonsin kom tillbaka. Men jag vet att jag har stulit en gran. Jag
ville inte göra det, men jag gjorde det ändå – alla storförbrytare har
väl nån sorts patetisk ursäkt. Om granförsäljaren kom till rätta och
läser dessa rader uppmanas han ge sig till känna i kommentarsfältet
nedan. Samvetet plågar mig, som det heter i gamla detektivromaner.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.