Marie Carlsson

En gleeks bekännelser

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Jag har aldrig varit coolare än att jag alltid har uppskattat en schysst sångochdansföreställning. Det är egentligen bara ett annat sätt att säga att jag en tönt och alltid har varit det. När jag var liten var jag torsk på Metro-Goldwyn-Mayer-musikaler utan att våga erkänna det, jag älskade Fame och jag kan gå ensam på musikaler i främmande land om tillfälle bjuds (A Chorus Line är lite som Hamlet; om man kan den så har man utbyte av den på alla språk). Stephen Sondheim betyder lika mycket för mig som Steven Spielberg och Stephen Hawkings. Detta gör mig inte unik men kulturellt, hipstermässigt och genomsnittligt stockholmskt omöjlig. Att jag har varit svensklärare i många år … nå, är inte tillvaron en gåta?

En mani på senare år är Glee. Medan ni gjorde något fräsigare satt jag antagligen och tittade på tredje säsongen av Glee för umpte gången. Jag är för gammal, det är för ohippt och jag älskar detta tv-program, av minst två anledningar.

För det första – nämnde jag att jag älskar sångochdans? Detta handlar om en ”show choir” på en fiktiv gymnasieskola i Ohio, och roliga arrangemang av topplistehits och klassiska showstoppers är ryggraden i det hela. Men så var det den andra anledningen, den som gör att en småsoppig förälskelse blommar ut i äkta kärlek: det mänskliga.

När jag var tonåring var folk på teve så som man, och som [infoga valfritt konservativt religiöst samfund], ville att dom skulle vara. I Glee är folk som folk är. Dom har olika färger och religioner, men det hade dom det i Fame också. I Glee kan man också räkna upp en handfull homo- och bisexuella karaktärer som dessutom inte är extremt stereotypa, två personer med Downs syndrom varav den ena stundtals rejält otrevlig och en exceptionellt manhaftig kvinnlig fotbollstränare som är straight. En synnerligen sympatisk huvudperson har tvångssyndrom. En annan har två pappor. Några av karaktärerna är hängivna kristna och samtidigt fullt normala; här börjar vi komma in på det sant kontroversiella.

En kvinna får barn som ensamstående mor när hon närmar sig 50. En kille sitter i rullstol och har massor av tjejer varav en är cheerleader (detta är innan hon träffar sin flickvän). En karaktär är transperson. Minst tre personer som förekommer är rejält överviktiga och alla tre har partners. Två av dessa partners är plågsamt attraktiva och en av de överviktiga är ganska ful och har rejäla attitydproblem vid sidan om asfula glasögon — och, mina damer och herrar, den otrevliga är dessutom en jättetjock tjej som är ihop med en kille som är sex on a stick, inte bara den tröttsamma klyschan om att killar alltid får oproportionerligt snygga tjejer på film. En av de homosexuella manliga karaktärerna har en farsa som är en jättevanlig bilmek och som ändå inte får apspader när sonen kommer ut. (Flera av huvudpersonerna är också straighta och vita och smala.)

”Det går åt av alla sorter om man ska få ihop till en värld” heter det i talesättet. Det är just precis det som Glee visar. Det är synd att det bara är vi som kan hacka i oss lite showtunes som får uppleva det.

/Marie Carlsson

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.