Finska ny utmaning för Marie

BLOGG. Marie har som läxa att lära sig räkneorden upp till två miljoner. Men orden ska hon kunna på finska. Läs i bloggen varför hon har denna udda läxa.

marie-blogg-tisdag

Finskan – lättare än du tror (?)

Nån gång, jag minns inte när, berättade jag om den oäkta hälften och finskan men jag tar en översiktlig repetition nu (det som åsyftas är alltså språket, inte en kvinnsperson, så även känsliga läsare kan hänga i ett tag till). En dag för snart femton år sedan när han var emellan jobb hade han en nyhet att berätta i lättsam ton – jag minns fortfarande exakt hur och var vi satt.

 

– Jag har anmält mig till en kurs i finska i Finland, sade han enkelt.

– … sa jag (jag blev verkligen initialt mållös, vilket händer så pass sällan att det eventuellt inte har hänt sen dess.) Varför då?

– Kan du tänka ut nåt som verkar svårare men som det ändå kan tänkas finnas en praktisk nytta med? sa han.

 

Nae, alltså, antagligen inte.

 

För att göra en lång historia kort så lärde han sig helt enkelt finska utan annat skäl än att det verkar svårt och användbart. Han har precis som så många andra svenskar som läser finska onekligen finska släktingar, men de är av den modellen att de invandrade och dog under Karl IX:s regim. Detta att lära sig finska ”utan anledning” anses vara så apart att han faktiskt har ägnats tio minuter i svenskspråkig riksradio i Helsingfors, och det märkliga – jag menar inte så, eller åtminstone syftar jag mer på språkets komplexitet än på min mans utförsgåvor – är att han totalt har lyckats. Han skulle aldrig uttrycka det så själv, men nu är det ju jag och inte han som skriver den här krönikan. Han har pluggat på universitetet i Helsingfors (på finska), han har haft en finsk butik och han jobbar i skrivande stund på ett finskt företag delvis på finska.

 

Det har däremot inte varit alldeles enkelt. Det har svurits, primärt inledningsvis på svenska, med tiden emellanåt omväxlande med grannspråkets färgstarka vokabulär, över femton kasus och exotiska delikatesser som partitiv, abessiv och translativ. Jag har följt processen full av respekt och understundom oro. (Parentetiskt inskott: den starkaste oro som språkstudier har orsakat i hemmet var dock hos kåsörtaxen Anton under perioden då han, den oäkte, läste ryska och gjorde uttalsövningar. Han, taxen, blev totalt konfunderad.) Men jag har ju ändå plockat upp ett och annat ord under årens lopp, framförallt substantiv, vilket gör att jag förstår att det står ”små gröna män” i en reklamkampanj i Helsingfors för något år sen – ett stort ögonblick för mig — och att aurinkomatkatbetyder ”solresor”. Men allt annat kan jag inte. ”Och, samt, kanske, men, nej”, som MagnusåBrasse summerade utfyllnadsorden i sketchen Manuscensorerna, kan jag alltså inte hantera.

 

– Du kan mycket mer finska än vad jag kunde när jag började plugga, sa den oäkte ändå eftersinnande en dag i november.

 

Och så blev det jul. Och så fick jag en finskkurs på Finlandsinstitutet i julklapp. Och nu har jag börjat på den.

 

Kursboken heter ”Finskan – lättare än du tror”. Det är naturligtvis ett härligt utslag av författarnas och förlagets galghumor. Det tredje ordet i boken (jag skojar inte) är vientipäälikkö (exportchef).

 

Om ni tycker att jag skriver för korta krönikor nu under våren så kommer jag bara att symboliskt stirra mörkt under lugg på er genom cyberrymden och väsa perkele mellan tänderna. Jag läser läxor. Tills imorrn ska jag ha lärt mig alla räkneorden upp till två miljoner. På återhörande i ämnet. Hej så länge.

Posted by on 10 februari, 2015. Filed under BLOGG. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *