För tre år sedan var idrott ett främmande ord

Nog är det väl så att dom flesta av oss har eller har haft en dröm som verkar vara omöjlig att genomföra. Jag själv har många drömmar kvar som känns nästintill omöjliga att kunna genomföra.
En av dessa drömmar är att ta mig igenom en ”Ironman”, det vill säga att simma 3,8km, cykla 180 km och springa ett marathon. Allt inom en tidsram av max 16 timmar. Start i Kalmar 17 augusti klockan 07.00. Och vem är då jag som kom på en sånt stolleprov?
Mitt namn är Sven Mundhenke, nyss fyllda 50 år och lastbilschaufför. För bara tre år sedan var idrott ett främmande ord för mig.
Då ägde jag inte ens en cykel, bar på för många kilon och hade en allmänt dålig kondition samt dålig rygg, axlar och knän. Dessutom storrökare i 25 år.
Köpte min första cykel i maj 2011. En mountainbike eftersom det finns mycket grusvägar där jag bor. Första cykelturen blev en ”aha-upplevelse” eftersom jag fick kliva av hojen så fort det började luta uppför. Men veckorna gick och orken blev snart bättre och med det också självförtroendet.
I juli samma år var det dags för ”Utmaningen” (150 meter simning, 8,5 km cykling, 2 km löpning) i Nora. Lycklig ovetande om vad som väntade mig anmälde jag mig timmen innan start.
Jag tog mig i mål men har knappt något minne av loppet. Simningen var fruktansvärd, cyklingen sådär  och löpningen en mardröm.
Men även om själva loppet var fruktansvärd jobbig och delvis smärtsamt var känslan att ta sig i mål nästintill euforiskt, fastän jag var näst sist och cirka 25 minuter efter segraren!
Sen dess har det fortsatt med olika lopp. Utmaningen, Hälleby Triathlon, Tjurruset (Teränglöpning), Hjälmaren runt på cykel, flera Mountainbikelopp samt Vansbrosimmet och Vätternrundan och en del annat smått och gott. Har köpt en landsvägshoj och såna där cykelbyxor med blöja som jag alltid har gjort mig lustig över…
Och varje gång samma sköna känsla när man passerar mållinjen trots att resan dit ofta har varit jobbig och plågsam och jag tvivlat på mig själv.
Och nu är det bara 3 månader kvar till Ironman Kalmar. Och jag ska erkänna att varje gång jag tänker på det får jag kalla kårar! Och jag tänker ofta på det…
Jag visste nog inte vad jag gav mig in på när jag anmälde mig till Kalmar IM i september förra året. Då tyckte jag bara det verka vara en häftig grej.
Sedan dess har det varit en lång väg fram till nu, med allt vad det innebär. Viktminskning, långa ensamma träingspass och inte minst att hålla motivationen igång.
Mer om det i nästa blogg.
//Sven