Marie Carlsson

Gympadojor över hela kroppen

”Se på dina skor, andra gör det” påstås det ha hetat i en reklamkampanj på senmedeltiden. Och för all del, faktum är att jag känner inte mindre än tre personer som påstår sig grunda stora delar av sina åsikter om folk på hur folk ser ut att välja och sköta sina skor (samtliga är män som har gjort lumpen; min teori är att det var nåt i den där persedelvården som satte permanenta spår i formbara själar). Jag tycker att det är nästan onödigt roligt med skor om dom är mina egna, men ägnar normalt sett inte så mycket uppmärksamhet åt andras.

I parken där jag joggar händer det däremot att jag gör skospaningar. Det finns väl egentligen inte mycket som är tråkigare än att skärskåda andras skitiga gymnastiktossor, men på sistone har jag lagt märke till två trender som — tja — är omöjliga att inte lägga märke till.

Den första, som härjade som mest för ett tag sen, var de så kallade barfotaskorna. Jag hade inte läst om dom innan jag såg dom i verkligheten, och då blir det så mycket märkligare. (Detsamma hände mig, lång parentes, med den första handsfreen för mobiltelefon. En från media halvkänd örebroare hoppade av tåget i Hallsberg gestikulerande och vitt och brett orerande med vad jag tolkade som Rösterna eller Makterna, och jag minns att jag tänkte att det var ju trist att just han skulle bli stollig, det är ju trots allt liksom mer grymt när det bär ur och alla vet vem man är. Nån vecka senare läste jag om handsfree = fattade att han hade haft nån sorts bluetoothkrumelur i örat och fortfarande, såvitt jag vet, var fullt klok.)

Barfotaskor ser ut som sci fi-fingervantar i kevlar fast för fötterna. Tanken är att man ska komma så nära barfota som möjligt utan att behöva trampa in småsten och jordgetingar i fossingarna. Hi-tech möter stenåldern, liksom. Jag har fantastiskt svårt att tro att det är vare sig skönt eller bra, och det är också alltmer sällan man ser såna här fotbeklädnader.

Det som tycks vara i ropet nu är absolut knallfärgade löpardojor. Neon räcker halvvägs för att beskriva det. Asrosa med ultrasnorgröna detaljer, ultrasnorgröna med svinblå, svinblå med asrosa et cetera. Där har vi en utveckling som inte gick successivt: först var det svart eller vitt, sen kom denna massiva iögonenstickande färgexplosion. Jag vet inte om det är vackert i konventionell mening, men det är intressant.

Litegrann önskar jag att något liknande skulle drabba den allmänna svenska klädedräkten och då menar jag i synnerhet ytterkläderna. Framåt slutet av oktober börjar svensken byta till vinterpäls, och oavsett om den metaforiska pälsen i själva verket är en poplinrock, en parkas eller en täckjacka så nog skam är den svart (eller brun eller grå eller ”grbrgr”). När vi sen bara har bleknat lite ytterligare, framåt den 23 januari, ser vi alla ut som Bengt Ekeroth i Det sjunde inseglet och det, mina vänner, är varken fagert eller upplyftande. Att nån enstaka kulturtant djärvar till det med mörkröd kappa gills inte. Något borde göras åt oss på totalen. Det vore fint om fler vore lite mer lika gympadojor över hela kroppen så här års.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.