Jag har en märklig inställning till motion och träning. Jag motionerar inte för att det är skönt utan för att utmana mig själv. Antingen handlar det om de där löjliga extra kilona som jag fixerat mig på eller så är det någon ny träningsform.
Träningshyllan i min garderob visar mina olika ”epoker”. Längst in ligger ridkläderna från när jag hade häst och brann för att vara i stallet. Bredvid ligger simdräkten och Armyfitnesströjan. Löparkläderna har alltid funnits med och ligger någorlunda långt fram. En tid hade jag mera friluftsstuk och vandring i tankarna. I det hörnet ligger Haglöfsbyxor och rutiga skjortor av bambu. Snowboardbyxorna åker fram varje vinter. Lärde mig åka när jag var 32 därför att det såg roligt ut och slalom testade jag när jag var 14 och gillade aldrig riktigt.
Och nu börjar en ny period i min motionstideräkning. Nämligen längdskidor. Jag och kompisen M utmanade varandra en varm sommarkväll. Jo, båda var aningen påverkade av sommarljummet vin. Utmaningen var att genomföra Vasaloppet. På spel stod en helg på spa i Värmland. Självklart antog jag utmaningen, vi spottade i nävarna och skakade hand. Till saken hör att jag är märkligt förtjust i vadslagning och antar gärna olika utmaningar vad det än gäller. Konstigt egentligen eftersom jag inte har någon som helst vinnarskalle och gärna ger upp.
Det här blir ingen blogg som de andra har här på 24i. Det blir mer en mikroblogg om min träning fram till den 24 februari. Bara 62 dagar kvar och jag är helt nybörjare.
Tror ni jag fixar det? Eller ska vi slå vad?
