Hyllning till hembygden

Vi bor alltså i klassiska ”statarlängor ställda på tvären” som nån har kallat det, även om det numera är bostadsrätter snarare än hyreskasern. Gigantiska höga breda stora duktigt fula hus där stammarna inte är bytta och där, förening eller inte, den s.k. ytrusten i trapphusen är vad man kallar eftersatt. Var bor vi då inte? Ja, vi bor inte i ett radhus med äppelträdgård i Bromma eller i fin villa i Sollentuna eller på charmigt rufsiga Söder eller på medelklasschicka Kungsholmen eller på Östermalm, varken Öfvre eller Nehdre.

Och varför frågar folk så? Jo, för att de som frågar dels bor på något av nämnda ställen, dels liksom alla vi andra drivs av sina fördomar. Man vet inte riktigt vilka som bor i dom där påkantställda statarlängorna men man vet vilka det inte är, och det är inte folk som är som man själv (alltså ärlig, klok, normal och hederlig). I somligas ögon blir man en spännande rebell, och det är ju i alla fall trevligare än att tolkas som rätt upp och ner mentalt avvikande.

Anledningen till att vi bor där vi bor är tvåfaldig: läget är helt rätt (location, location, location) och det kostar en spottstyver, definitivt inte i absoluta tal men jämfört med alla adresser nämnda i denna text och majoriteten av alla adresser i riktnummeromrädet. Vårt miljonprojektsområde ligger dessutom inträngt bland nybyggen, vilket gör att vi sitter i en skitbillig lägenhet och tittar ut på nya fina fräscha hus medan våra grannar har betalat genom näsan för att få sitta och titta på våra asfula; jag nämnde kanske att dom är stora också (husen).

Men här kommer den väl bevarande hemligheten och den oanade bonusen. Det kan ha att göra med den vilda och trassliga blandningen av nationaliteter även om jag inte riktigt vet hur, men jag hittar i alla fall ingen annan förklaring till att folk är så vansinnigt trevliga. Detta hus liknar inget annat jag har bott i. Folk vänder och går tillbaka för att hålla upp dörren om man kommer fullastad med matkassar. Kommer man med barnvagn finns det ingen ände på hur mycket hjälp man får. Kommer man med barnvagn från stan med en trött arg unge och har fått det onda ögat av ett antal innerstadsmorsor och -pensionärer börjar man nästan grina när man kommer hem till kvarteret och den äldre bulgariska diplomaten, den afrikanska danslärarinnan och den latinamerikanska hemmapappan flirtar ikapp med barnet och kommer med uppmuntrande humoristiska tillrop till dess moder och får en att vilja gå med i hembygdsföreningen (vi har en). Det är en byanda minus baksidorna: vi känner inte varandra så vi skvallrar inte om varandra, men vi pratar alltid i hissen.

Jag tror det var Jan Guillou som sa att anledningen till att han bor på Östermalm är att där bor det folk som håller upp dörrn åt varandra. ”Välkommen till förorten”, som Latin Kings sa en gång i tiden. Same deal, better price.