Jag ångrar inte en sekund

Det var en ljum sommarkväll. Vi hade stannat och köpt cigarettändare. Det var väl så man skulle göra när det var stor konsert. Vi var där i god tid, inte ens t-shirtförsäljarna hade fått upp sina varor till vansinniga överpriser. Det smakade och luktade sommar, det fanns fortfarande så många dagar kvar innan man behövde tänka på annat än livet och kärleken. En kort sniffning i armhålan gjorde klart att den där fina deodoranten jag fått av farmor funkade perfekt. Jag luktade man. Jag luktade LaCoste. Och hon… ja, hon doftade som alltid helt perfekt. Det börjar låta från scenen, och totalt världsovan som jag var trodde jag det skulle börja. Nu, ja just nu, nu var mitt livs viktigaste ögonblick på väg att komma. Funderade en stund över varför alla i bandet hade svarta t-shirts och svarta jeans på sig. Soundcheck? Hade ingen aning om vad det var. Det lät inte bra i vilket fall som helst. Pulsen låg stabilt, en aning över hundra slag per minut. Det spelade ingen roll. Kompisarna gick runt och en av dem hade precis för första gången i sitt liv fått en invit modell större när en så kallad 40-taggare plötsligt tar av sig sin tröja framför honom. Han gjorde därför sin hittills snabbaste notering på 60 meter och var därmed tillbaka hos mig och HENNE. Fan också. Det var helt klart en historia jag ville höra, men inte just nu.

Allt som ska sluta ska också ha en början. Det var givet, förstås. Ute på vägen igen. Ebba Forsberg och Maria Blom körade och gav Uffes röst precis den uppbackning som behövs. Björn Gideonsson, som mycket väl kan vara Sveriges mest hårdslagande trummis, spelade bättre än något jag nånsin hört. Öppna landskap gjordes i en version jag inte trodde var möjlig och jag hade helt plötsligt handen på hennes höft och innan jag visste ordet av möttes vi i vad som förmodligen var ett tafatt försök till kyss men som då var det mest otroliga jag nånsin upplevt. Att Janne Bark var ersatt av den mindre kände brorsan Tengby spelade ingen roll längre. Nu hade jag annat att bry mig om. Hon var den vackraste kvinnan jag sett. Och jag har tillbringat tjugo år av mitt liv med henne utan att ångra en enda sekund. Vilka resor vi haft. Och kan komma att ha i framtiden också, det lär våra två unga vänner se till om inte annat.

Jag älskar både henne och Uffe fortfarande. Alltså spelar det ingen roll vilken dag almanackan visar. Det kunde förbanne mig lika gärna vara 1993 fortfarande.

Dam-EM har avverkats under tiden jag haft semester. Jag har faktiskt, trots min ålder (det är väl fortfarande 1993?) haft förmånen att få träna och leda såväl herrar som damer. Ett ämne jag tänker åka runt och föreläsa om när jag får mer tid. Eller blir mer känd. Den allra vanligaste kullerbyttan folk gör i värderingen av damfotboll är att de jämför med herrmatcherna de ser på tv. Ni vet, Bayern Munchen, Barcelona och de där. Och så blir jämförelsen därefter. Jag är glad att vi i division 5 herr inte behöver jämföras med stjärnorna i tv-lagen. För att vi är herrar slipper vi jämförelsen och klarar oss undan trots att kropparna ibland tycks innehålla träben, havregrynsgröt i skallen och missade femmeterspassningar. Nej, det är tjejerna som ska jämföras med de manliga proffsen. Och många äro de som måste spy sin galla över hur uselt det är, hur tjejerna är obehagliga lesbianer, och hur de inte kan slå en passning rätt. Nu för tiden, när man också kan nå dessa spelare via sociala medier kan man för att vara säker på att ens okritiska synpunkter på spelarna nå dem privat, via Twitter och Facebook. För det är klart, de mår ju bara bra av konstruktiv kritik. Som att de måste sluta med det de älskar mest, för de hånar sin idrott. Som att de genast måste se till att bli fria från den eventuella sjukdom de har i och med sin homosexualitet. Eller bisexualitet, det är väl knappt ens halvrätt.

Våra svenska tjejer gjorde det okej. Varken mer eller mindre. Vår ironiske Gud ska veta att jag har synpunkter på en hel del i såväl Sveriges som övriga nationers spel. Det finns en uppsjö av förbättringsdetaljer. Jag har dessutom haft nöjet att vid flertalet tillfällen träffa vår förbundskapten Pia Sundhage. Självklart har jag åsikter om hennes ledarstil, och just det där med att släppa en skiva precis före mästerskapets start var väl lite väl populistiskt. Jag har dock njutit och varit stolt som en tupp över att en före detta egen adept fortsätter att leverera i stora mästerskap, även om hon fick (för) lite speltid, Lisa Dahlkvist. En sista sak. Jag var glad över att inte någon gång när jag tittade se spelarna agera som kärringar efter att ha fått en smäll. De är tuffa, de där tjejerna som står upp i så gott som alla lägen. Det, mina vänner, är fair play.
Alla ni idrottande tjejer som är aktiva. Kör hårt. Blunda och håll för öronen när nån undrar varför ni inte har samma tillslag som Roberto Carlos.

Nästa vecka blir det en massa trav och funderingar om varför alla grupper mår bra av John Frusciante.

Snart studsar vi i studsmattan igen, Jimmie!

Vi ses snart igen. Jag väntar utanför butiken.