Marie Carlsson

Jag klär mig som en nakenbadare

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Naturligtvis dömer man själv hunden efter håren ungefär tjugosju gånger om dan, men det gör det inte roligare att begrunda hur ofta man själv råkar ut för det. Allra oftast tänker folk förstås inte alls på en, vilket är underbart att inse, men ibland händer det att okända medmänniskor noterar ens existens. Det ligger i vår natur att använda utsidan av folk när vi bildar oss en uppfattning om dem och eftersom man äger en hallspegel vet man ju, tyvärr, ungefär vad andra har att utgå ifrån.  Att jag ibland tänker extra på det kan bero på att jag har två rätt olika grundutseenden rent klädmässigt. Jag är lite som Fantomen och Mr Walker även om det är svårt att säga vilket som är vilket.

Version 1 av mig är hur jag ser ut i jobbveckorna. Så här års betyder det kjol och stövlar och en kappa som är konstgjord men persian och oftast hatt. Version 2 är helger och lediga dagar utan offentliga förrättningar. Det betyder jeans i sönderfallets sista stadier, grova kängor, daskig täckjacka och toppluva (ingen ser annat än halvgalen ut i toppluva). Skulle veckopressen fråga mig efter min stilförebild en sån dag skulle jag tvingas svara Paradis-Oskar. Och det går inte att hymla med att när man går i butiker får man påtagligt mycket trevligare betjäning de gånger man inte har toppluva.

Vad man i övrigt ser ut som i allmänhetens ögon är svårt att veta. En ny infallsvinkel på mig själv fick jag nyligen av en i övrigt, höll jag på att säga, mycket vänlig man som stannade och pratade med Lilla E (med barn och hund i släptåg får man nya vänner rätt vad det är). ”Du är politiker, eller?” sa han. ”Du ser ut som en politiker.” Jag var sugen på att rota vidare i vad han menade, men jag avstod. Antingen tyckte han väl att jag såg ut som en namngiven politiker, alltså att jag var lik Cecilia Malmström eller Björn von Sydow eller så, eller också tyckte han att jag såg ut som en allmän goddagspilt (om det nu finns kvinnliga sådana) helt utan valkar i händerna och ovan att göra ett praktiskt s.k. ärligt handtag.

En busschaufför gjorde nyligen en okulärbesiktning av mig och visste sedan vart jag inte skulle åka.  Jag klev på men hejdades i ansatsen av chauffören, som sa ”nej, nej, den här går till Solna Centrum”.  Jag svarade att det gladde mig, dels eftersom det är dit den bussen brukar gå, dels och framför allt eftersom det var dit jag skulle. ”Jasså, det trodde jag inte” sa han och besiktigade mig uppifrån och ner innan han släppte ombord mig, men efter ett ögonblicks ytterligare tvekan.

Och ibland tänker jag på den gången under studenttiden när M och jag gjorde en road trip i södra Sverige. En natt stannade vi i Varberg på ett bed & breakfast. Det första värdinnan gjorde när vi hade fått in väskorna var att placera oss vid köksbordet, breda ut en karta och noggrant visa oss vägen till nakenbadet. Det var det enda. Inte ett ord om Varbergs fästning eller andra i kommunen belägna muntrationer. Jag vet inte om det berodde just på våra kläder, men något fick henne uppenbarligen att dra slutsatsen att det enda vi ville var att slita dem av oss och kasta oss i Kattegatt. Det känns milt oroande att inse att man ser ut så att folk tror att man är politiker, nudist och inte på väg till Solna Centrum.

5 Comments

  1. Jag har hört att 90% av vår uppfattning om en annan människa bildar vi oss vid de första 90 sekunderna -vid första mötet.
    Ex.
    Skulle man komma in på en bank och där sitter någon i kassan med en gammal ”spola kröken” t-shirt på sig -så börjar nog tankarna rulla. 😉
    Klockrent skrivet Marie -och fortsätt vara klädd som en nakenbadare.
    Livet blir onekligen betydligt roligare ibland iaf. 🙂

  2. Det där har jag också funderat över med ojämna mellanrum. Jag har varit allt från läkare till hälare och med ett absolut bottennapp som Roland Cedermark.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.