Jag har en ovana att anmäla mig till diverse strapatser och sedan inte genomföra tävlingarna. Kanske är det bara sån jag är och måste acceptera det. Jag slänger mig in i saker utan att egentligen tänka mig för hur mycket träning och tid det kommer att kräva av mig: men för att tala lite väl om mig själv så har jag faktiskt genomfört en tjejklassiker, även om det var snart 15 år sedan…
Så den senaste vadslagningen om Vasaloppet 2013 är kanske en i raden av mina ovanor. Jag är anmäld, har köpt utrustning och hoppar nu av. Jag och vännen M spottade och tog varandra i nävarna… vi hade för länge sedan insett att det inte skulle gå. Men ingen av oss ville erkänna. Så båda vek sig till slut. Eller gjorde vi det? Vi sköt bara upp det ett år. Men utfallet blir nog detsamma. Jag och Micke kommer aldrig att genomföra ett Vasalopp.
Men vad lärde jag mig av detta. Antagligen ingenting. Efter cirka tio mil på sprillans nya skidor har jag fortfarande ett sug att testa nya utmaningar och en vadslagning finns kvar och det är Vätternrundan 2014 med kollegan Källberg. Men anmäler mig gör nog i sista sekunden, jag kanske har turen att bli sjuk, för jag hatar verkligen att cykla.
