Klickmanicker, whisky och högklackade skor — en betraktelse om hälsa

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Om det ser ut som om jag sitter och guppar med benet när jag nedtecknar dessa rader så beror det på att vi har stegtävling på jobbet igen. Nå, det kanske är en lätt överdrift, men det gör något med den tävlingsinriktade att få en liten mackapär på höften som genom någon sorts lös rörlig del som skramlar när man skakar den – ”det är väl nåt holländskt”, som Gösta Ekman sa – pliktskyldigt räknar alla steg man tar under en dag. Principen i övrigt är att man delar upp sig i lag och kämpar för att få ihop flest antal steg på en månad. När ett par veckor har gått kommer vi att vara i ett läge där somliga går två gånger om dom ska hämta en penna och ett block samtidigt ur samma materialförråd. Jag misstänker att det finns dom som går i omgångar för att p*nka och tvätta händerna.

Jag joggar trekvart några gånger i veckan, men man lär sig snabbt att det är andra saker som ger bästa utslaget. En verklig rekorddag under förra tävlingsomgången var då jag plöjde igenom öl- och whiskymässan i Nacka. Öl och whisky får alltså anses vara bevisat nyttigare än löpning, eftersom dessa tävlingar har nån sorts övergripande folkhälsomål och eftersom den lilla klickande höftmanicken är den enväldiga domaren.

 

På samma sätt är det hälsobefrämjande att ha kort snäv kjol och hyfsat höga klackar, helst samtidigt. Under tävlingen i höstas var vi ett gäng som var på bokmässan i Frankfurt (mässor är alltså generellt väldigt hälsosamma även om det stundtals känns precis tvärtom). Den som fick oöverträffat flest steg var hon som hade dräktkjol och snyggskor – hon tog kortare kliv och mätaren klickade glatt ihop rekordnoteringar.

 

Jag gillar stegtävlingar. Absolut. Men jag funderar ändå över varför det är så självklart att det är just motion man ska hetsa till, förlåt främja. Det är i allmänhet ett jävrans tjat om fysträning i arbetslivet. Anslagstavlorna är proppfulla av prospekt för löptävlingar. Chefstidningarna är proppfulla av artiklar om höga potentater i multinationella företag som kör Ironman (dom är alltid samtidigt fyrabarnsfäder och man undrar om dom har skruvnyckel i ryggen och faktiskt är nån sorts metallgubbar på riktigt). Samtiden är, på det hela taget, proppfull av uppfattningen att en sund kropp – tja, räcker.

 

Intresset för själen eller intellektet eller överhuvudtaget resten av männischan är samtidigt påtagligt svalt. Så länge syreupptagningsförmågan och blodtrycket ser hyggligt ut är det inte direkt så att samtiden bryr sig om resten.

 

Tänk er en värld där arbetsplatserna påhejas av nån sorts folkbildande motsvarighet till Korpen till att anordna bokcirklar kring James Joyce och Kerstin Ekman. Tänk er om poesi smällde lika högt som Tjejvasan. Alltså – tänk er att nån brydde sig, bara lite sådär emellanåt, om den där sunda själen eller om vad folk har i huvet.

 

Jag tror jag ska vanka lite planlöst av och an här hemma i vardagsrummet och begrunda det. 10998 steg hittills i dag duger knappast.

MARIE CARLSSON

 

 

2 Comments

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.