Marie Carlsson

Kommunikationen förenklas av avstånd

För närvarande har vi en liten ritual hemmavid när Lilla E varje kväll korresponderar med Lillkillen. Lillkillen — hon kallar honom så, jag tror det är nåt från Alfons Åberg — är just precis en liten kille och han bor i lägenheten bredvid vår. Han är två år och Lilla E är tre: en eons åldersskillnad. Varje kväll den senaste veckan har hon framåt aftonen konstaterat att ”nu måste jag skriva till Lillkillen” och så klipper hon med stor precision ut en liiiiten bit papper, skriver något konstfärdigt på den och viker ihop den sjutton gånger. Sen går hon ur i trapphuset (det är inom parentes inte helt avslappnande att hon har lärt sig låsa upp lägenhetsdörren) och lägger sitt brev på golvet framför dörren till Lillkillens lägenhet.

Det intressanta är att hon inte pratar särskilt mycket med honom när vi väl ses. Han har trevliga föräldrar och ungefär samma vanor som vi vad gäller dagistider och vi ses i hissen nästan varje morgon, men Lillkillen och Lilla E gör inte stort mer än att glo på varann under lugg (eller så här års under huvkanten på galonjackan).

Men framåt kvällskvisten brukar alltså Lilla E komma på att hon ska skriva en rad. Jag har inte luskat i vad hon skriver om. Jag tycker det faller under brevhemligheten.

Det får mig ändå att spekulera i om det finns ett allmänmänskligt drag som handlar om att kommunikation förenklas av avstånd. Man ser ju liknande dagligen på Internet, på Facebook och i allehanda kommentarsfält. Delvis handlar det som bekant om att folk blir galna och otidiga av de mest skiftande fenomen och far ut i könsglosor och invektiv på ett sätt som jag kan garantera att dom inte gör annars — om folk vore så tokiga till vardags skulle det helt enkelt märkas. När man slipper se den tilltalade i vitögat tycker man, läs ”somliga”, att det betyder att alla regler, konventioner och i någon mån även lagparagrafer, till exempel de om hets mot folkgrupp och ärekränkning, har satts ur spel och en helt ny arena uppstår. Men det handlar också, lyckligtvis, om att människor virtuellt gullar både hit och dit i en omfattning som skulle kräva promille om det vore IRL. Skriver du, kära läsare, i sms och på Fejjan ”kram” till såna som du antagligen inte skulle krama om ni träffades rent fysiskt? I så fall är du en representativ nutidsmänniska, säger språkvetarna, för sådana är vi. Om det bara finns ett visst avstånd emellan så pussar och kramar och hjärtar och smilar vi på ett sätt som framstår som obalanserat annars.

Men kanske krånglar jag bara till det. Det kanske har att göra med dygnsrytm, och det har hon i så fall efter sin mor. Jag blir mer och mer kvällsmänniska för varje år, möjligen varje kvartal, som går. Jag blir mindre och mindre benägen att tala före klockan 9 med sådana som jag inte är släkt med. Om sanningen ska fram är jag och Lilla E ungefär lika språksamma där i hissen på morgnarna. Skillnaden är att framåt aftonen kommer det över henne vad hon egentligen hade velat ha sagt, och då kilar hon över med ett par rader. Det är trevligt på nåt sätt. Ändå tror jag det blir bäst om vi låter henne vara den enda i familjen som har just den vanan.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.