STADRA. Så var det dags igen för ännu en premiär på Stadra Sommarteater. Den 18:e i ordningen, berättar Magnus Wetterholm, ledare för teatern och själv drivande skådespelare i ”Landet Stadra”.
Många tittade undrande mot skyn under dagen, när regnet bara öste ner. Men Elisabeth Franzén, producent, som fixar med biljetter och mycket mer, talar lugnande till oss:
– Det ska sluta regna klockan sex. Det har yr.no lovat.
Och visst slutade det.
I god tid.
Och folket strömmade till. Fullsatt när premiären drog igång.
Att sedan många gick och viftade på grund av knotten som kom efter det ihärdiga regnandet och värmen – ja, det fick man ta. I teatersalongen är det konstnärskollektivet Stadramålarna som står i centrum, genom en nyskriven pjäs av Johan Bernander. (Stadramålarna – en scenisk tavla, kallar han det)
Enligt Johan Bernanders pjäs om det fiktiva konstnärskollektivet i Stadra under sommaren 1928, vill författaren lyfta fram det svårtydbara begreppet ”frihet”. Ett konstnärskollektiv bildas där man ska kunna måla – skapa – drömma och känna frihet.
Men det är inte så enkelt som man tror. Relationer har alltid varit svårstyrda. Så också här. Och kollektivet dansar en sommar och många av personerna vill helst vara någon annan än den man är.
Den som bildar konstnärkollektivet är Samuel Muhrén (Magnus Wetterholm), som bjuder in konstnärsvänner, som kommer – också dragandes med barn, som överraskning. Något mer par kommer, men far snart. Passade inte in i mallen.
Mycket stridigheter och heta diskussioner blandas med humor och värme.
Och humorn med mycket träffande repliker, har författaren låtit mamma Helga Muhrén stå för. (Eller sitter stadigt, om man så vill…)
Och det passar Eva Haldert utmärkt, som tolkar rollen med bravur. Den kloka och livserfarna ”tanten” som med kraft och pondus meddelar sin nästa generation – sonen Samuel – att livet inte är så enkelt som han tror.
Mamma har perspektiv på livet och hennes roll tillför spelet den slagfärdiga humorn.
Ibland blir det riktigt befriande att höra hennes kommentarer till de förment frihetslängtande och frisläppta konstnärerna. Deras hetsiga utfall kryddas lämpligt av ”tants” snusförnuftiga kommentarer.
Drömmen om det fria konstnärskollektivet, inspirerat av andra liknande kollektiv i början på förra seklet, står som förebilder – om det är i Paris eller Skagen – för det tänkta experimentet. Och drömmen mynnar ut i… Ja, var det bara en dröm eller var det de egna ambitionerna att synas som spelade ett spratt?
I vilket fall får det konstateras att det är mycket bra skådespelarprestationer med både inlevelse – och utlevelse. Förutom nämnda son och mor spelas andra kollektivanslutna av Bengt Braskered (som Magnus Wetterholm försökt att få med flera år), Rune Jakobsson, Gunilla Orvelius, Ellen Hennig och – inte att förglömma – alla Stadrabarnen, som, redan när åhörarna kommer, gläder besökarna med diktläsning i parken.
Scenografin (Märta Fallenius) är mycket genomtänkt, för det lilla format man har på scenen i Stadra. Ljussättningen förstärker på ett utmärkt sätt helheten.
För att inte tala om musiken. Anders Ortman har specialskrivit musik som binder samman de sceniska framträdandena på ett strålande sätt. Minnesvärt är olika sånginslag, bl. a. där de målande aktörerna får det att klinga i fina harmonier på ett strålande sätt.
Hur det går på slutet?
Det vore förmätet att avslöja så här i inledningen på säsongen med pjäsen som spelas till mitten av augusti.
De oväntade förvecklingarna visar på att relationer livsinnehåll inte är så enkelt som en del tycks föreställa sig.
Och premiärpubliken var entusiastisk. Applåderna var långa och varma och blomsterhavet påminde om att blomsteraffärer gjort goda affärer.
I pausen, när många gäster tar en kopp kaffe, träffade jag bland annat välkände Carl Jan Granqvist som älskar premiärer:
– En riktig sommarflirt, tyckte han om årets produktion, som han ville ge höga poäng.
Mycket annorlunda, om man jämför med förra årets produktion som hade en historisk bakgrund.
Jag träffade också en trio på promenad i parken; Astrid och Kjell Duberg, Järle, tillsammans med dottern Elin Duberg, Nora. De kommenterar efter premiären.
Astrid säger:
– Härlig kväll i helt fantastisk miljö! Ljuset, knotten, drömmarna, livet…
– Och så ”tant”, tryggt förankrad i verkligheten med humor och pondus! Eva är perfekt i den rollen!
Kjell tillägger:
– Njutbart ljud, där vartenda ord gick fram, vacker ljussättning och eleganta scenlösningar. Den historiska miljön inramade perfekt ord och handling.
Dottern Elin Duberg (Nora) fastnade för de många fina poetiska inslagen i handlingen.
– Och så tycker jag att det var fin scenografi och rolltolkningarna var fantastiskt bra, säger hon.
Och sommarnattens leende är fortfarande vackert när vi drar hemåt i den ljumma kvällen, lämnande knotten och den vackra spelplatsen i Stadra bakom oss.
Text:
Bert Parsmo och Gunbritt Lindén Parsmo
Foto:
Bert Parsmo
Produktionsfoto:
Dragan Popovic
