Man behöver inte vara så förbannat klok. Jämt….

Ibland så undrar man ju. Har haft en två veckor lång ”semester” från bloggandet -av olika anledningar.
En ”undrande arbetslös bloggande Fredagskärring” har mycket tankar.
Och blogg kanske är fel ord när det gäller mig -det blir alltid en novell. Så sitt bekvämt nu.
Eller du, min moraliska mentor Källberg -som hjälper en med tankarna -vad är det jag är egentligen? 😉

Ordet IBLAND börjar på I.

Har man jobb så undrar man ibland: Ska man aldrig få vara ledig?

Har man inte jobb så undrar man:

När ska de höra av sig? Kommer de höra av sig? Kom min ansökan in överhuvud taget?
Cyberspace är ju så stort så det KAN ju faktiskt försvinna.
30 ansökningar. Kanske bara var en ”dipp” i nätet hos vederbörande?
Eller så fungerade inte svara knappen helt enkelt.

Sen hittar man ett jobb där det står: Ansökan skickas in per post?
Å så står där en vanlig postadress. Med postnummer!
Men jisses, en kommer ju knappt ihåg hur man använder ett kuvert idag, och sedan skriva en adress frampå? Bakpå?
Fast DET undrar jag bara ibland då. Allt detta.
Ja, om man aldrig får vara ledig alltså -när man har ett jobb…..

Var går liksom gränsen för VEM de väljer att ”plocka in”? Efter en intervju.
Det skulle vara så kul att sitta med som en liten fågel och lyssna.
Eller ta en fluga, fågel blir så misstänksamt i ett litet rum.

Beror det på annat än hur man är?
Sitt sätt? Det här med ”att rätt person” ska passa in i ”gökboet”.
Mycket fåglar idag men det är sådant som bara blir.
När man själv känner sig som medlem i skat-familjen.
På Fredagar. Ibland.

Eller beror det kanske på den kunskap man har? Sina studier, meriter och arbetsbetyg?
Allt som är med i bagaget -som man plockat med sig genom livet.
Både jobbmässigt och privat. Bra och dåligt.
Det där jäkla bagaget som man får packa om ibland -så ALLT får plats.

Eller kan det kanske vara så att det finns en HIMLA massa arbetssökanden -att det inte bara är JAG som söker jobb?
Mmm -så är det. Alla vi arbetssökanden ska ändå veta att vi är en hel drös. Skitmånga är vi.
Vi alla -som så gärna vill ha det DÄR jobbet.
Och för att inte tappa sugen helt så måste man fortsätta söka, peppa sig själv och ge sig fasen på att det kommer ett jobb -som är som klippt och skuret för just mig/dig.
Så ge för tusan aldrig upp!!

Ibland undrar man kanske också:

Kombinationen: ”Snygg, sexig, ung och singel med ingen tanke på familj och barn” tillhör vilken kategori arbetsplats?
Ja, inte vet jag -men BÖRJA nu inte ringa MIG för guds skull!
Jag har ”meriterna” lagda redan….
Detta ÄGG har kläckts för länge sen om vi säger så.
Å ur ägget ramlade det ut ungar hej vilt -och nu är de så stora -så det är nästan så det känns som man är singel.
Å är man singel så blir man snygg och sexig – Japp – så då var det bara åldern här kvar då….
Va fan gör en med den?

Vad är det för fel på : Kom som du är, ta med det du har, visa vad du kan och var dig själv?
Förstå om det skulle finnas ett jobb med den arbetsbeskrivningen?

Fasen -DÅ hade man säkert haft 5 olika arbeten?
Skulle jobba från norr till söder -ett jäkla pendlande skulle det vara men DET gör ingenting!
Varför?
Jo, för att jag är så förbannat sugen på att arbeta, för att jag älskar att göra det jag kan! Och duger precis som jag är. Som alla arbetssökande.

Sen att man har alla dessa studier på de mest konstiga nivåer – en massa erfarenheter från många olika yrken OCH är 41 år…
Det är väl där själva bonusen kommer in?!

Men tillbaka till den där jäkla siffran 41 -det är en siffra som liksom bara hänger med i paketet.
Räkna kan de flesta. I alla fall till 41. Å oftast har man den där erfarenheten då också. Av bagaget.
Man har packat rätt länge så att säga.
Men det är klart….

Om man sen bloggar vet ni -DÅ är man inte riktigt som man ska -har jag hört.
OM man inte tillhör topp-elit-bloggarna.
De som skriver en sammanfattning av ”veckan-som-gått-höjdpunkterna” från Aftonbladet & Expressen och kopierar och klistrar in i sin blogg och lägger dit några egna fraser.
Då är man harmlös. Och framför allt intelligent.
Men om man INTE är en sådan -så passa Er för fasen för folk som bloggar!
Man vet inte riktigt vad de kan ta sig till. Livsfarliga de där!
De där som skriver vad de tänker…
De kanske slänger en bunt med datorer på folk?
Såhär i det papperslösa samhället.

Eller så är de kanske bara sig själva och skriver om vad fan de vill!? Som inte passar alla.
När de vill.
Hädanefter.
Å struntar i fler ”semestrar” från bloggandet.
Utan skriver.
Som de också älskar att göra -vare sig med eller utan jobb.

Och OM nu någon arbetsgivare läser detta, som jag har varit på intervju hos:
Det var det här jag menade! Att kunna skilja på arbetsliv och fritid.
Professionell på arbetet med en ”gnutta humor” och sedan köra det mer tokiga på fritiden.
För har man inte en gnutta annat i livet, så blir det inte roligt alls.
IBLAND.

Men NU är det Fredag kväll!! Härligt!
Ni vet : Jag är ju en bloggare av den farliga rangen -så det blir väl att jaga någon med yxa och leka Jack Nicholson i kvinnlig gestalt här.
Här ute på vischan -nere i källarn -bland skittvätt och spindlar!