Marie älskar tjejgymmet

BLOGG. På bloggaren Maries gym finns en tjejavdelning där herrar inte är välkomna. Marie förvånas nu av att hon gillar att vara där och träna. Läs bloggen här.

marie-blogg-tisdag

 Angående spaltisten, gymmandet och könssegregationen

Jag har egentligen ingen aning om varför jag skriver det här. Jag antar att orsaken är delvis bikt, delvis en önskan om praktiska råd och möjligen någon enklare psykologisk analys av mig utifall att någon sakkunnig läser detta. Inte sällan överraskar jag mig på ett sätt som ger mig en smygande känsla av att jag själv är den av mina närstående, om ni förstår hur jag menar, som jag minst begriper.

 

Ni har säkert läst något – artikel, insändare, Facebookinlägg – om hur simhallen i Botkyrka planerar att utöka de tider då badet bara är öppet för kvinnor, alltså då pojkar och män inte har tillträde. Det är den nyheten som är upprinnelsen till dagens reflektion, men (och nu är jag sugen på något så förnuftsvidrigt som kursiv + versal + understrykning) det är i-n-t-e badet i Botkyrka, eller religion, eller Miljöpartiet, eller burkinis, eller överhuvudtaget en enda aspekt av denna konkreta fråga som jag skriver om (och ser med detta sagt med blandade känslor fram mot att likväl tillskrivas åsikter i ämnet, för så går det gärna i TLDR-samtiden*.)

 

Vad jag har funderat på de senaste dagarna är tjejavdelningen på mitt gym och det faktum att jag älskar den.

 

Det har alltså öppnat ett nytt gym ett stenkast från där vi bor, och det har något som inte har funnits på något annat gym som jag har tränat på: en avdelning speciellt för tjejer, utrustad med separat passerkort. Det är en miniversion av gymmet: ett par löpband, ett par crosstrainers, en uppsättning standardmaskiner, lite fria vikter – och inga karlar. Jag gick in där första gången för att det var mindre folk där men sen dess har jag aldrig gått ut, så att säga.

 

Det är nu det börjar bli komplicerat och, antar jag, Psykologiskt. Jag förstår inte varför jag älskar tjejgymmet. Jag har inget som helst emot män i allmänhet; om något är mitt problem det rakt motsatta. Jag har aldrig känt mig uttittad och bedömd, om man nu tänker så, i en träningslokal (antagligen är jag för gammal, för ilsksint eller för totalt ouppmärksam för att notera om det händer). Jag är patetiskt fåfäng i vardagen men har av oklar anledning inget behov alls att kanalisera det när jag tränar — jag har ett sjukt praktiskt hårband köpt på H&M:s barnavdelning och en urtvättad Bazinga-tröja som min vittnesbörd — så det har alltså inget att göra med den hjärntvättade heterosexuella samtidskvinnan som plötsligt Slipper Behaga. Jag har inga som helst religiösa dubier om nånting och jag är inte pryd ens på ett sekulärt sätt, snarare tvärtom, som Putte Kock sa om att kasta yxan i sjön.

 

Alltså: varför är jag ändå av nån anledning så mycket lugnare och mer tillfreds i tjejgymmet att jag inte av fri vilja kommer att återvända till det blandade? ”Inte en jäkla aning” är min kärnfulla sammanfattning efter oförsvarligt mycket analys.

 

Jag är inte alls stolt över den här känslan. Den är 100 % pinsam. Det känns som att jag borde träna i den blandade avdelningen bara för att det _är_ fel att separera könen och för att jag inte tror att något gott kommer från den inställningen. Men tjejavdelningen finns. Och jag tycker att den är toppen. Och det är där jag hänger.

 

Gymmet har en förslagslåda också, och dom anslår frågor och svar en gång i veckan. För lite sen vad det någon som klagade på att man trots allt behöver gå igenom blandade gymmet från damernas omklädningsrum för att komma till tjejgymmet. Så borde det inte vara, menade frågaren. Så måste det trots allt vara på grund av lokalen, svarade gymmet. Det är inte svårt att tycka att det är en märklig fråga (och med det menar jag lite slarvigt att de tjejer som tränar med huvudet täckt ofta tränar med långärmat och långbent även på tjejgymmet, och hur kan det då vara komplicerat att passera en könsblandad miljö) … men – och detta är ett Tony Irvingskt jätte-”men” med tryck på alla tre bokstäverna – det är strängt taget inte märkligare än min känsla av att jag trivs bättre på tjejgymmet. Det är subjektivt, det är känslomässigt, det är hur man än ser det inte riktigt schysst mot karlar.

 

Fullt medveten om att jag nu har klippt ner en frodig och grönskande kämpahög jättefråga med förgreningar in i tvåhundrafjorton universitetsdiscipliner, politiska tankebanor och religiösa hårklyverier till en liten löjlig vardagsboll av buxbom summerar jag nu texten för den som inte riktigt orkade läsa den: ”Jag gillar att träna på en könssegregerad avdelning på gymmet. Jag förstår fan inte varför. Vad är det för fel på mig och vad ska jag göra?”

 

*Too Long, Didn’t Read

MARIE CARLSSON 

 

 

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.