Marie går in i semesterläge

Sommarbanner_MarieCarlssonBLOGG. Bloggaren Marie Carlsson går från och med idag in i semesterläge. Men Marie kommer att bjuda på några sköna favoriter ur sitt stora förråd av texter och idag kommer den första – påpassligt nog lite reflektioner på midsommar. Läs Maries sommarblogg här.

Angående missssommar

(2009)

Man kan ha många åsikter om midsommar. Jag har tidigare berättat om kamraten E som hänvisar till tilldragelsen ifråga som ”misssommar!” uttalat med samma tonfall som ”dra åt helvete” – hon är en s.k. inbiten singel som trivs fint med sitt liv under hela året utom just då omvärldens krav på romantik, tvåsamhet och familjeliv står henne mer än upp i halsen. Jag känner andra, också kvinnor, som älskar midsommar mer än sig själva och går upp i atomer över att barna ska ha konstfärdiga kransar och det ska hoppas grodor och varas lyckliga tills hela stämningen är spänd och nervös och alldeles för många, inklusive i regel de själva, börjar gråta.
Själv är jag neutralt positiv. Det är egentligen bara en sak jag ställer mig tvekande till: kombinationen av vad man äter och hur man äter det.
Midsommar är enligt min erfarenhet ofta en sån där kompis- eller storfamiljsfest där det kan vara rätt många tillresta barndomsvänner och/eller generationer närvarande. Det beror troligen på just årstiden: man får ju lätt en vision av att det är så Enkelt att Träffas Allihop när man kan Sitta Ute (och det vet vi ju hur det brukar gå: min absolut mest kongeniala midsommarbild är av ett treårigt kusinbarn som sitter på en utemöbel med nosen precis stickande fram ur en drypande regnkapuschong medan hon, lugubert och med en sån där luttrad tusenårsblick som barn kan ha, gnager på en prinskorv med takdropp). I sådana sammanhang känns det grymt att lägga all matlagning på värdfolket och alltså blir det knytkalas. Och naturligtvis ska det ändå vara sån mat som det ska vara. Och det betyder att det blir precis likadant vartenda år.
För det första blir det alltid nåt fel i synken av vem som tar med och gör vad, det spelar ingen roll om det är en strateg och logistiker av kalibern min kompis M som styr upp det. Hon skulle ha kunnat göra hedervärda insatser vid Lützen eller vid annat valfritt fältslag, men hon kan ändå inte undanröja risken för att fyra fruntimmer plötsligt står i varsitt hörn och hackar rödlök. Det finns en universell princip som gör att man alltid när man sätter sig till bords har en liter hackad rödlök till sitt förfogande men ingen gräslök. Dessutom har man sällan erforderliga resurser tillhands, typ de fyra köksspisar som egentligen skulle gå åt, eftersom man oftast är i någons sommarstuga där det knappt finns el och vatten. Därför bestämmer man att den som har längst att resa ska ta med sig den mest intrikata och komplicerade maträtten, modell en svampomelett på 1,5 kvadrat som ”bara ska värmas” men som oftast välter ner i en babyresesäng i bagageutrymmet på Volvo Kombin i första kurvan efter att man har svängt ut hemifrån.
Vidare spelar det ingen roll vad M eller annan befälsperson har meddelat: alla har räknat olika på det att det snart visar sig att man har lax till något mindre än en grupp, sill till en pluton, korv till ett kompani och potatis till ett helt regemente, för att fortsätta bygga ut militärmetaforen, samt att man är femton personer. (Sen är det alltid nån galopperande galning som har tagit med sig discosill med smak av frukt, bär, barbecue och pepparmint eller vilket blommande vansinne som nu råkar vara modernt för året och handgemäng uppstår när alla desperat kastar sig ner i den enda matjesburken.)
Skulle man styra upp midsommar på ett enda sätt så vore det genom att införa den traditionella pastasalladen. Alternativt hämtpizzan. Inte för att jag är värst förtjust i någondera, men det skulle ta lite onödig udd av mycket.

I övrigt tycker jag att misssssommar är en i stort sett okej högtid.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.