När man vill bita huvudet av SKAM

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Jag har en på alla sätt förtjusande revisor som i mejlväxling alltid refererar till Skattemyndigheten som SKAM, inte spydigt utan bara som en neutral förkortning – den bästa akronym som aldrig använts näst efter SKUM för den numera avsomnade Skolutvecklingsmyndigheten. I veckan har jag vid ett flertal tillfällen velat bita huvudet av SKAM och hela den hyperuppkopplade samtiden där det lika förbannat är omöjligt att få tag i nån att fråga.

När vi flyttade senast insåg jag alltför sent att man inte flyttar med sig sitt handelsbolag via folkbokföringen. Det är väl nån sorts logik i det, men jag lyckades ignorera det ända tills eftersändningen upphörde att gälla. Jag tog reda på hur man adressändrar hos Bolagsverket och trodde att jag hade gjort det tills jag insåg att det hade jag inte alls (lite som när sorkarna spelar fotboll i Bamse och lakoniskt konstaterar att ”vi trodde att vi skulle vinna ända tills vi plötsligt förlorade”). Det fallerade på en teknikalitet med signering via e-legitimation, men jag fattade inte att det intehade fungerat förrän jag insåg att jag inte hade fått momsdeklarationsblanketten när det redan var obehagligt nära till momsdeklarationen. Fortfarande fungerade e-legitimationen inte, så jag försökte rekvirera pappersblanketter.

Att beställa dem på nätet med en adressändring som inte gått igenom var en tveksam idé, det insåg jag. I så fall skulle de skickas fel ännu en gång och ånyo gå i retur avsändaren. Utmaningen var alltså att försöka få blanketterna till min hemadress, inte till den registrerade adressen, precis i skarven innan adressändringen hade gått igenom. Jag mejlade. ”Tack för ditt mejl”, svarade SKAM, ”vi svarar så fort vi kan.” Det gjorde de inte. Jag ringde. Då skulle man slå in en kod och så skickas blanketterna automatiskt – i mitt fall fortfarande till fel adress. Inte lysande. Jag mejlade igen efter ett par dagar och påminde med ärendenummer och allt. ”Tack för ditt mejl”, sa SKAM, ”vi svarar så fort vi kan.” Är detta så fort de kan så kan de inte fort nog (jag har fortfarande inte fått något svar).

Jag ringde ett annat nummer. Det var en sån där draåthelskottasvarare som sa att här är det minsann så fullt upp att vi kan inte ens ställa dig i telefonkö, ajö. Dit ringde jag sex gånger, ajö. Sen hittade jag ett växelnummer dit jag ringde och förklarade mitt dilemma. Dom lyssnade inkännande och kopplade mig raskt och redigt till draåthelskottasvararen. Klockan är nu tre timmar och tjugotvå minuter i straffavgift för försenad momsdeklaration. Det kan lösa sig, men det är f.n. (kan utläsas som ”för närvarande” eller ”fan”) svårt att se exakt hur.

Och det är ju inte SKAM det är fel på här. Det är samtiden. Jag förstår att myndigheter och företag och kundservicar inte har tid att sitta och pladdra i telefon med kötthövven som egentligen bara hade kunnat läsa dom förbländade instruktionerna. Men de gånger när tonval och autosvar och formulär och FAQ:er inte räcker, då är man alldeles såsom en ensam som ropar i öknen. Man längtar efter en aldrig så liten … tja, människa. Det är SKAM så synd att vi inte har råd med såna längre.

1 Comment

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.