Marie Carlsson

Sånt som jag ska skriva om nån gång (men i dag har jag ingen inspiration)

Marie Carlsson
Marie Carlsson

När jag skrev kåserier som flitigast fanns det, hör och häpna, inga så kallade sociala medier (ordet är för övrigt missvisande, vilket alla vet som har sett vuxna människor sitta moltigande sida vid sida och facebooka). Nu finns det, och en dag som denna när inspirationen tryter kan man kasta ut en krok på där för att sedan håva in vänkretsens förslag.

”Skriv en krönika som någon annan skulle skriva”, skriver O. Det är redan gjort: jag skrev en Mats Olssonspalt på den tiden då Mats Olsson skrev spalter som bestod av helt osammanhängande korta stycken. Möjligheten finns i och för sig att det här blir något liknande.

”Skriv om vad/vem/vilka som bestämmer vad som är rätt och fel”, skriver P. Se där ett bra ämne som jag ska spara till senare. Min snabbanalys är att man kan kolla själv om man är en självutnämnd smakdomare: om du är en sån som tycker att det är möjligt att skära tomater ”fel” (alltså klyftar om du tycker man ska skiva eller tvärtom), då är du skyldig.

”Sopsortering!” skriver M, och det är fullt uppenbart att han har en poäng. Staten är, menar han, skyldig honom pengar för såväl upplåtelse av ytorna i hemmet där han förvarar avfall och för hörselskadorna han åsamkas vid glasholkarna (samt en del annat). Jag, som sopsorterar som en inverterad ekorre i sommarvistet men permanentbor i ett område med 5000 personer som i stort sett slänger allt rakt ner i ett sopnedkast, noterar även detta för framtida bruk.

”Skriv om vad föräldrar tänkte på innan det fanns mobiler”, skriver andra T. ”Hur kunde de bara låta sina ungar vandra iväg alldeles själva till skolan … var dom inte kloka?” Sant. Nutiden är tiden då folk har GPS-tracking på sina ungar via mobilen när dom inte är hemma, men när dom är med ungarna i parken sitter dom uppslukade av mejlen och Candy Crush medan barna febrilt försöker få deras uppmärksamhet. Innan det fanns mobiler tänkte föräldrarna antagligen mer på till exempel barnen.

”Skriv om konsten att vänta utan att få det totala brytet”, säger G. Ack, då måste jag först lära mig det, och det har redaktörn inte tid att vänta på.

”Sök ’aj aj Vasalopp’ på Youtube så kanske du får en idé”, skriver ena C. Detta frammanade plågsamma bilder hur de kuperade delarna av Tjejvasan hanterades av undertecknad 2002 och inspirationen uteblev helt.

Andra C skickade en länk om ett café som har bannlyst alla barn för att deras föräldrar inte klarar av att ta hand om dom utan låter dom leva rövare etc. Det är lite som att bli arg på raketerna som folk skjuter i tättbebyggt område på nyår. Man frågar sig varifrån man ska porta föräldrarna för att dom ska — tja, man frestas säga ”växa upp”.

Allt detta, och ytterligare ett antal andra likaledes utmärkta, tips fick jag inom loppet av en timme. Dom måste också jag spara till en annan gång.

Det är på alla sätt bra med vänner.

Straxt efter att jag hade vittjat listan hittade jag en nyhetsnotis om en som stavade sitt namn Annétthe. Det hade jag också kunnat skriva en relativt lång harang om. Men det ska jag inte heller göra just nu.

 

/Marie Carlsson

3 Comments

  1. Och som en kommentar till detta med raketerna: jag är *också* arg på raketskjutning i tättbebyggt område. Ni skulle bara veta hur arg. Vad jag menar är att det är obegåvat att bli arg på *raketerna* — det är ju dom som skjuter dom som skulle ha sig en hörvel.

  2. Blir att leta opp på dig på Facebook nu.
    Så du kan ge mig lite tips om vettigt skrivande. 😀

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.