Startskottet small över Kalmarsund

Sven_BloggKlockan 22:31:07 lyckades jag äntligen springa över mållinjen i Kalmar. Publiken skrek och hejade, det var ett öronbedövande scenario. Särskild när tusentals människor vrålade ”Sven, you are an Ironman”!

Visst blev jag glad men den euforiska känslan som jag hade förväntat mig infann sig aldrig. Jag hade upplevt alla känslor mellan himmel och helvete under loppet och jag hade tömt alla reserver, både fysiskt och psykiskt.
Känslan efter målgången har jag svårt att beskriva. ”Comfortably Numb”, en låttitel från Pink Floyd säger allt.
Jag hade bestämt mig att aldrig mer göra en Ironman… Idag är jag anmält till nästa års Kalmar Ironman och ser redan framemot det!
Den sista etappen på en lång resa började på onsdagen då Stefan och jag åkte ner till Kalmar. Från att har varit nervös dagarna innan infann sig ett visst lugn och ro och båda två såg vi fram emot att äntligen få komma iväg.
Redan vid ankomsten till hotellet kände man att något var på gång. Hotellgäster kom släppande på packning och cyklar. Kända och okända språk hördes och överallt glada ansikten.
Torsdagen började med en simtur i Kalmarsund. Fint väder och lugnt vatten, perfekta förhållanden. Simningen kändes bra vilket gjorde att självförtroendet blev än bättre.
Under resten av dagen drog vi runt i Kalmar och bara njöt av atmosfären och stämningen. På kvällen var det ”Race meeting” där vi också träffade på Robban, Staffan, Beatrix och hennes man. Häftigt att sitta under samma tak med kanske 2000 andra deltagare från 40 nationer!
Resten av kvällen tillbringade vi på hotellrummet där cyklarna preparerades inför loppet och växlingspåsarna packades. Slangar tejpades fast och energigels packades ner i ramväskorna. Våtdräkt, skor, handduk, vaselin, cykelhjälm med mera. Allt kollades om och om igen. Stefan höll på till mittnatt innan han var nöjd med förberedelserna :-).
Cyklar och påsarna lämnades in vid växlingsområdet på fredagen och nu fick vi också våra chip som registrerar tiden under loppet. Det var då jag började förstå att det verkligen skulle blir av, att jag skulle ta mig an en Ironman!
Det blev inte mycket sömn natten innan tävlingsdagen. Frukost klockan 04.00 och sen ner till växlingsområdet där vi kollade allt om och om igen 🙂 :-).
Strax efter klockan 06.00 klev jag ner i vattnet för att simma några hundra meter och känna på formen. Tyvärr blåste det en hel del och vinden skulle bara öka under dagen. Minuterna innan start kände jag mig lugn och tillfreds, förvånad över att jag inte var nervös!
Startskottet small över Kalmarsund och det var trångt redan från start. Jag försökte att hitta min egen rytm men det var omöjligt. Nästan 2000 simmare boxades för att ta sig upp till första boj. Vattnet kokade och det tog inte lång stund innan jag återigen kände paniken inombords. Förtvivlat kämpade jag på och rundade såsmåningom första boj. Vågorna gick höga och jag hade redan svalt några liter vatten. På väg upp mot andra bojen började jag hyperventilera och paniken spred sig i hela kroppen. Jag skrek för full hals för att tillkalla uppmärksamhet. Det kändes som en evighet innan två funktionärer på vattenskoter höll i mig så jag fick vila en stund.
Fast besluten att inte ge upp kämpade jag på i vågskvalpet men det blev än värre när jag vände mot vinden tillbaka in mot land. Att crawla gick inte. Så fort jag fick ansiktet under vattnet fick jag återigen panik. Efter cirka en timme guppandes i Kalmarsund hade jag bara ett varv kvar plus upploppet in mot växlingsområdet.
Vid det här laget var jag medveten om att jag kanske inte skulle komma runt inom maxtiden för simningen, det vill säga 2.20 tim.
Som tur var hejade publiken på och det var bara att fortsätta ut mot Kalmarsund igen.
Krämporna avlöste varandra i höger ben och vinden och därmed vågorna tilltog alltmer. Det blev svårt att se bojarna i vågorna och kallsuparna blev många. Tom funktionärer i kanoter och kajaker hade det tufft att hålla sig på rätt köl.
På andra varvet vilade jag mig 3-4 gånger, hängandes i en kanot då och då. Hopp och förtvivlan avlöste varann. Ilska, förtvivlan, rädsla…
Så småningom kunde jag vända in mot land igen. Klockan tickade och vid det här laget var jag förtvivlad. Jag såg Ölandsbron bara några kilometer bort. Ölandsbron som jag såg framemot att cykla över.
Efter två varv var det dags att simma in mot växlingsområdet. Vattnet blev lugnt eftersom sista 500 meterna avverkas i en kanal in mot Kalmar. Jag växlade mellan ryggsim och bröstsim. Publiken och funktionärer skrek och hejade. Särskild två tjejer i en kanadensare som hade följd mig sista biten in mot land skrek hysteriskt och slog med paddlarna. Jag såg rampen upp ur vattnet, jag var nära men ändå jävligt långt borta. Jag hörde speakern på land säga att det skulle blir tuff att hinna inom maxtiden. Vi det här laget var jag helt bortdomnat, fysiskt och psykiskt!
Övertygat om att jag inte hunnit kröp jag upp på rampen och kände mig tom inombords. Inte förrän jag fick ryggdunkningar och hörde speakern säga att jag hade klarat simningen med 20 sekunders marginal fattade jag att jag fortfarande var med i loppet. Jag var siste man upp ur vattnet på godkänt tid.
Nu började kroppen och knoppen att vakna till liv igen så det var bara att byta om och upp på cykeln mot Ölandsbron. Kan erkänna att jag grinade som en liten unge när jag närmade mig brofästet… Lika mycket Östersjövatten som jag hade svalt i Kalmarsund rann ur kroppen i form av glädjetårar :-).
Fortsättning följer
//Sven

PS. Bilder från mitt lopp i Kalmar finns på http://www.finisherpix.com/photos/my-photos/currency/EUR/pctrl/Photos/paction/search/pevent/ironman-kalmar-sweden-2013/pbib/1920.html#.UhG4VahgbN0.facebook. Ds.

1 Comment

  1. Heja Sven
    Du är fantastisk som gjort det !!! och du är än mer fantastisk att förmedla känslorna som du haft. Väntar med spänning på nästa del i tävlingen.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.