Vasaloppet i mindfulness

Visserligen jagar jag inte själv, annat i metaforisk bemärkelse genom livet, men eftersom jag är född i Bergslagen och lever med en från Dalarna är jakt något för mig synnerligen påtagligt. Den oäkta hälften var bara till hälften skämtsam när han menade att en hypotetisk Amelia Älgjakt borde ha minst lika stor publik som Amelia Chef och Kropp och allt vad dom heter.

I stort sett alla jag är släkt med och/eller känner jagar. Gud vet att man kan diskutera jakt utifrån många perspektiv (räknar man in rovdjursaspekten finns det fler perspektiv än vad Gud vet). Dock tänkte jag här dryfta ett enda, ett harmlöst men därför också förbisett: att sitta på en stubbe i skogen.

Jag vet att man sällan eller aldrig bokstavligen sitter på en stubbe i skogen. Att dona pass är en vetenskap, och på ett ställe där min bror brukade jaga var passen antagligen åtminstone minst tvåstjärniga mätt med till exempel samma måttstock som hotellen i England. Men att jaga är ändå att vara väldigt mycket i naturen på ett sätt som man inte är om man joggar eller plockar svamp eller går med hunden. Den första älgjakten jag var med på var en andlig upplevelse; jag var på gränsen till att vilja bli schaman. Jag hade aldrig förr suttit timme på timme i tystnad utan att uppleva annat än skogen – ljus, ljud, dofter och så den plötsliga insikten om att tiden beter sig på ett annat sätt när man inte har människans miljöer att relatera till. Eftersom jag är av en allmänt hispig och stressig sort fattade jag knappt att jag ens hade klarat av det: det var som Vasaloppet i mindfulness och vi snackar inte Kortvasan.

Och jag tror verkligen att det vore vansinnigt bra om fler fick uppleva samma sak. Vanligtvis är jag inte överförtjust i stora breda smaskiga folkhälsokampanjer (one size fits, åtminstone ofta, ingen alls och var och en blir salig på sin fason) — men det finns mångdubbelt fler som skulle må ändlöst bra av att sitta på en stubbe i skogen och bara glo ett par dar än vad det finns folk som nånsin skulle komma på tanken göra det.

Nutidsmänniskor har ju andra sätt att koppla av på. Vi kastar oss av och an över globen till exotiska resmål och blir jetlaggade och får salmonella och kopplar av. Vi kopplar av med extrem prestationsidrott till den grad att ingen längre törs erkänna att han bara tränar. Vi slår och skjuter och sparkar ihjäl varann och kopplar sålunda av så att blodet, virtuellt på en skärm men dock, skvätter. Vi kopplar av i hysteriska gallerior där all tillgänglig input får oss att reflektera över att vi är a) görfula b) har för lite pengar för att göra nåt åt det.

Jag tror det vore ett humanitärt stordåd och en samhällsekonomisk jättevinst att tvinga ut *alla* för att sitta en vecka på en stubbe i skogen och bara glo. Det blir ju på flera sätt opraktiskt om nationen i sin helhet ska ut just i samband med älgjakten så man kunde ju ha ett rullande schema, och det skulle ju inte alls vara tvunget att jaga. Det är sittandet och gloendet som är poängen. Men i övrigt skulle det inte vara valfritt. Jag tänker mig det hela som en blandning mellan retreat, värnplikt och mulleskolan. Hela befolkningen. En vecka. På varsin stubbe. Stjäl gärna iden om ni tror att ni kan få den genomförd.