Man kan ha bra dagar, och dåliga dagar. Bra perioder, och dåliga perioder. Jag och mitt utseende är inne i en dålig period just nu. Vi är inte överens för fem öre.
När jag vaknade och såg mig själv i spegeln igår gjorde jag följande iakttagelser: Jag liknade Kicki Danielsson i skallen, två gigantiska finnar hade funnit sin plats på min haka (när blev jag tonåring igen!?), hela mitt face såg ofräscht ut när jag tittade lite mer noggrant, mina lår var gigantiska, armarna fladdrade, magen var svullen.
Jamen ni vet, ibland är allt bara fel.
Sen försökte jag fixa håret lite, då såg jag ut som Trubadix istället. Ni vet, han som har den där lilla harpan i Asterix&Obelix.
Toppen, vilken förbannad förbättring.
Jag blir ofta irriterad på mig själv för jag är så självkritisk. Man stirrar sig blind på allt det där negativa, och blundar för allt som är positivt. Det är onödigt som sjutton, men svårt att komma ifrån.
Någonstans har jag så svårt att acceptera att jag aldrig kommer få såna där långa modellben, med lår som inte går ihop. Jag kommer alltid vara lite kort i rocken med mina 168 centimeter, i jämförelse med i princip alla mina vänner… som är runt 180 hela högen.
Mitt i all denna självkritiska period kom ett ljus i mörkret i alla fall. Jag har ett litet mission på modeveckan i Örebro som går av stapeln i april, och igår kom en fantastisk tjej hem till mig och skulle ta lite mått på mig. Jag hade förberett mig med ett extra måttband, om hennes inte skulle räcka runt mig och det skulle behöva skarvas med ännu ett.
Som tur var slapp jag den pinsamma situationen. När vi kom till min stuss som det så fint heter, eller röv med ett lite mer välkänt ord… så hände det. Där hittade vi mitt ess i rockärmen. Jag fick veta att min stjärt/röv/rumpa/ända nästan hade det man räknar som idealmått.
Det var skönt att få känna sig lite nöjd faktiskt. Inget snack om den saken.
Jag tror vi alla har komplex, och saker vi inte gillar med oss själva. Jag har många gånger blivit chockad över hur folk ser på sig själva. Människor jag tycker är så fruktansvärt vackra, på alla sätt och vis, får mig ständigt att trilla av stolen och tappa hakan med sina komplex. Ser saker som ingen annan ser helt enkelt. Hjärnan är duktig på att spela en spratt, tillsammans med konstiga ideal och retuscherade brudar i tidningar och så vidare.
Idag har det varit en bra dag. Jag vaknade på rätt sida helt enkelt. Trots att mina finnar är envisa där på min haka, har jag ändå varit rätt nöjd. Barnen och kollegorna har varit superfantastiska, jag har känt mig jättepedagogisk och vi fick god mat.
Kände mig inte så supermotiverad att träna efter jobbet, ändå tvingade jag mig iväg till gymmet för ett litet pass. Jag har fått upp ögonen för löpbandet den senaste tiden. Sätta i hörlurarna, stänga av tankarna helt och bara köra. Det är avslappnande på något sätt.
Idag hade jag glömt dom där viktiga lurarna, plus att det pågick en genomgång i gymmet så jag inte kunde ha musik på. Ett hinder, jag behöver min musik. Men jag körde ändå. ” Det är i motvind drakar lyfter”. Jag fixade en hel timme på det där rackarns löpbandet. Efteråt var jag supernöjd med mig själv. Även supertrött. Sen körde jag lite styrka, och stapplade därifrån på skakiga ben.
Det är bara att konstatera att alla har vi våra skavanker här och där, men när allt kommer till kritan så är vi bra fantastiska på många sätt och vis. Det gäller även mig, med mina finnar på hakan.
