Marie Carlsson

Vi som rör oss i kungliga miljöer

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Häromdagen konstaterade jag att jag är löpningens motsvarighet till Eilert Pilarm. Jag är komplett och absolut värdelös, men jag är entusiastisk och jag bara fortsätter fast det är väldigt lätt att driva med mig för den som så önskar. Jag tycker att det är skoj att springa och det är en fenomenal metod för att rensa hjärnan för den som blir omåttligt nervös av yoga.

En av mina vanliga rundor går runt familjen Westlings lilla trevliga ställe. Vi må bo i ett ytterst prosaiskt bostadsområde, men vi bor i alla fall så gott som granne med prinsessan Victoria. Det var lite trist när dom flyttade in för dom passade på att annektera en av våra bättre picknickplatser, kullen där prins Gustafs monument står (jag är beredd att slå vad om att jag har öppnat min sista rose på just den kullen). Men i övrigt har jag inte värst mycket att klaga på.
För det första går det ju inte att komma ifrån att det känns som en Trygg Miljö numera. Att springa i en park när det det är mörkt, för springa i mörkret måste man göra i det här landet ibland om man vill springa alls, är antagligen inte statistiskt sett lika farligt som det låter. Men ska man göra det så måste det ändå vara en bra idé att göra det tvåhundra meter från platsen där vi förvarar två tronföljare och där det sitter övervakningskameror var femtonde.
Sen är det lite spännande att man blir emellanåt blir omkörd av så flotta bilar. En del kan man hjälpligt identifiera från skvallerpressen som ”kanske Carl Philip” och så, ibland har man bara aldrig sett så svindyra Mercedesar och Lexusar med så många tonade rutor förut. (En del bilar som kör in genom grindarna är vanliga Oplar med vanligt fönsterglas och vanligt folk, jag gissar typ vanliga rörmokare).
Ibland ser man själva Westlings också. Det är ju lite spännande det med, men dom ser i regel vanligare ut än vanligt folk. Inte minsta hermelinmantel i sikte och oftare toppluvor än guldkronor. Det som skiljer dom från vanligt folk är naturligtvis livvakterna, ett par högresta ståtliga gossar som har lockiga sladdar i örona och knallar sju meter bakom. Även om dom säkert är trevliga och Westlings lär vara vana så är det ju ändå ett relativt märkligt sätt att promenera.
Det jobbiga när man lubbar förbi är inte kronprinsessparet utan dom med dom lockiga sladdarna. Jag vet att dom tittar på mig och tänker att ”hörru, det där, det gjorde vi minsann i tredubbelt tempo i sju kilometer i mörk kostym och slips när dom gifte sig”. Men det bjuder jag på. Vi är såna, jag och Eilert.
MARIE CARLSSON

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.