Cederulfs första krönika

Som min bild i vinjetten visar är jag ständigt på väg. Ja, ibland känns det verkligen så. En fotbollssäsong kräver ett antal timmar i bil, med eller utan sällskap och många sena nätter. Vid denna tidpunkt varje år funderar jag över om det är värt det. Varje år kommer jag fram till att det är det. Även om jag brukar tvivla fram till februari månad. Jag har dock avfärdat tvivlen och sorterat dem i lådan för ”allmän tristess”. Att jag dessutom har förmånen att ha en förstående sambo och familj underlättar givetvis. När du läser detta är jag troligtvis i Grythyttan och spelar av den sista matchen för året i norr-sexan.

Vi har alla våra intressen och våra olika sätt att leva. De flesta som är riktigt intresserade av något brukar slarvigt säga att det är en livsstil. Jag tror inte att det är mer dramatiskt än att det är ett just ett intresse. Vad är man intresserad av om man är fotbollstränare? Givetvis den pedagogiska aspekten, att lära ut och få spelarna att lära in beteenden och tekniska detaljer. Det är dock långt ifrån allt. I en grupp bestående av individer i åldern 16-32 år finns så många olika livssituationer, historier och förutsättningar som har format just dem till den de är.  Man bör nog ha en människovänlig inställning för att arbeta med människor i grupp och formera grunden utifrån både relation och prestation. Vidare är det såklart en fördel med ett brinnande engagemang för sporten och spelet, att ständigt vilja utvecklas, ständigt vara på väg någonstans. Även om det tar dig till platser utanför den egna trygghetszonen. Som ledare är det bara att inse att du måste trampa på även för dig själv otrampad mark förr eller senare. Och då är det, som i nästan alla sammanhang, en fördel om du har sällskap.

Vad vill jag då ha sagt i denna första krönika för 24i? Att livet är ett lagspel, enligt mig. Ta hand om, och var rädd om de dina i din grupp. Respektera andra grupper, släpp rädslan, sänk garden och glöm inte att njuta under tiden.  Till slut kommer jag att avsluta dessa krönikor (lördagar som det ändå är) med mitt spikförslag till V75. Jag vill att ni alla ska veta att jag tippar hellre än bra, men jag är alltid bergsäker i förväg. Efteråt brukar jag få lära mig att förklara varför det inte blev som jag trodde.

Travet i stort har fått stora käftsmällar på sistone, en del helt befogade. Jag ger mig idag inte in i den debatten utan ger istället några tips på hästar som kan visa vägen till de stora pengarna på Solvalla idag. En av travets mest positiva ambassadörer, Peter Untersteiner kan ha vinnaren i V75-2 i form av Sem Jafet. Det kan vara för kort distans för den här lite sege fyraåringen. Kommer han ner i slagläge så kan han bli farlig för de övriga. I V75-5 tror jag Abborren kan hålla undan för Braås Palema. Fler tips blir det inte denna gång.  Till alla er som inte tycker om trav kan jag bara säga att jag förstår er. Jag var själv en sådan en gång i tiden. Tack och lov kan man ändra sig. Just fenomenet att ändra sig kommer nästa krönika handla om. Tills dess, allt gott.