Ett hårt ord som innehåller väldigt många minnen

Alla ord är inte roliga -inte alla händelser eller dagar heller.
Veckans ord ”passar inte in till Fredagsmyset” -ibland händer saker som gör att även tråkiga ord kommer upp.
Att kunna le, skratta, toka sig och känna livsglädje -att se positivt på livet -betyder inte att man glömt eller förtränger allvarliga saker eller livshändelser.
De finns alltid där.
Likaså ordet….

Döden

När någon nära dör så förstår man först ingenting. Man vill inte förstå. Kan inte förstå.
Att man inte dör själv -av smärtan inombords är ett under.
Döden kan ofta vara orättvis -den klampar in när man minst anar det och rycker bort fotfästet för de anhöriga och alla omkring.
Jag har alldeles för många vänner som gått bort för tidigt.
Alldeles för många vänner som förlorat sina anhöriga, vänner och bekanta.
Alla har vi på något vis varit med om den.
Genom olika tragiska händelser, sjukdomar eller genom ålderdom.
Jag kan bara skriva om döden -från min upplevelse av den. Alla har vi olika minnen av döden.
Just den här döden stod mig närmast.

Den där dagen 30 Mars 1991 för snart 22 år sedan var ett mirakel.
Den där dagen 11 Maj 2003 valde miraklet att lämna oss.
Den soligaste och varmaste dagen i Maj det året, kommer vara den dagen som för alltid etsat sig fast i minnet.
Varje minut och varje sekund under den dagen minns jag som igår.
Även om jag då inte förstod ett dugg.
Att hur mycket jag än kramade Joakim och strök han över håret så började han inte andas igen.
Sittandes där i knät ute i trädgården, med solen strålande över sig -hade han somnat in.
Det skulle vara kalas den dagen så han var uppklädd i finbyxor, vit skjorta och cardigan.

Joakim föddes med en njursjukdom. Sjukdomen drog även med sig andra handikapp.

Han var med om så mycket under sina levnadsår så jag trodde han var odödlig.
Med tanke på alla operationer, infektioner, tillstötande problem, mediciner och sjukhusvistelser.
NU -när han fått leva så länge och klarat det -trots läkarnas dom vid födseln -så ska han inte lämna oss!!

Ingen logik i något.

Jag hittade inte en enda tröstande förklaring just då -till varför han lämnade oss.
Han hade varit så pigg och farit runt sista veckorna och hälsat på hos sina klasskompisar -varit med oss/familjen/släkten -sin personliga assistent och hennes vänner och bekanta.
Han hade inte visat några som helst tecken på att vara ”jättesjuk” -även om hans sjukdom begränsade honom i mycket -så var jag inte beredd på detta.
Ingen var beredd på detta.
Inte NU.

Sedan Joakim föddes så försökte jag bygga upp ett ”logiskt tänkande”.
Eftersom han fick ”domen” redan vid 1 års ålder -att det var näst intill omöjligt att bota hans sjukdom.
Jag tänkte att ”OM” och ”NÄR” det sker så ska jag vara förberedd.

Åren gick och Joakim gjorde väldiga framsteg, chockade läkarna med sina bra värden vid läkarkontrollerna -han mådde ”bra” och levde ett väldigt innehållsrikt liv.
Gjorde allt man kunde göra -och få uppleva. Och lite till.
Trots sin sjukdom och handikapp.

Hela familjen satte alltid Joakim först -då det krävdes för att vardagen skulle fungera.
Alla hans syskon och alla i hans närhet har gett honom så mycket och fått så otroligt mycket
tillbaka av honom.
Han har format oss alla och gett oss en helt annan syn på livet.

Idag kan jag tacka ”han ovan” att han gav oss Joakim.
Men jag tackar mest Joakim själv för alla år, alla underbara lärorika och fantastiska år han hade ork och kraft att ge oss -av sitt liv.
Med tanke på hans sjukdom och hur han ibland kämpade -så känns det som han levde för oss.
Han gick igenom så mycket på sina 12 år -mer än vad många någonsin kommer behöva göra under hela sin livstid.

Dagen Joakim lämnade oss så satt vi sedan allihopa många timmar, tillsammans med honom.
Det såg ut som han sov -bredvid oss där i soffan.
En läkare som kände till Joakims sjukdomsbakgrund kom ut till hemmet och undersökte Joakim, fyllde i alla papper och ordnade med identitetsband.
Bårbilen fick komma sent och de fick vänta länge med att åka.
Jag var in flera gånger till innan begravningen och ville se honom -de fick ta fram honom ur kylrummet mer än en gång.
Han såg precis ut som han brukade.
Fridfull och fortfarande klädd i sina finbyxor, vit skjorta och cardigan.
En aning kall -men så vacker.
Det tog tid att ”släppa taget”. Jag ville inte släppa taget. Av egoistiska skäl.

Begravningen minns jag tack vare min familj och mina två andra underbara barn.
Mina vänner och alla de som var med.
Inte förens den dagen blev döden uppenbar. Först DÅ förstod jag att vi aldrig mer skulle ses.
I alla fall inte i denna värld.

En del försökte trösta mig när han gick bort, med att säga:
”Men han var ju sjuk. Hade han varit frisk -då hade det känts mycket värre”
Tror det är en utav de sämsta påstående jag hört genom tiderna.

Oavsett sjukdom, ålder eller orsak så är döden lika påtaglig.
Sorgen blir inte ”lättare” eller mindre. För någon.
Frågorna snurrar lika mycket i huvudet oavsett.
Saknaden är lika stor.
Det enda som händer när man förlorar någon genom döden, är att man blir så in i hel-vete tvungen att acceptera det.
Det går inte på något vis att få personen tillbaka.
Man slutar aldrig tänka på det -man glömmer inte -man kommer aldrig över det.
Man är tvungen att lära sig leva med det.
Vissa dagar fungerar man bra -vissa dagar mindre bra.
Högtidsdagar, årsdagar, födelsedagar och när det ”ska vara hela familjen” är väldigt jobbiga.
Saknaden kommer alltid finnas, han finns i mina tankar varje dag.
Och kommer göra det så länge jag lever.

Jag vet att Joakim är med oss ”där uppifrån”.
Kollar så vi sköter oss -och att vi mår så gott vi kan.

Citatet: ”De döda är inte borta -de har bara gått ett stycke i förväg” tröstar jag mig ofta med.
Och de väntar förhoppningsvis på oss.
Till dess så tänker jag:

Änglar finns! <3

// Madde