Planen var att jag skulle skotta när jag kom hem. Ett ont måste, samtidigt som man får ett härligt träningspass i friska luften intalade jag mig själv.
När jag närmar mig uppfarten, ser jag att en otroligt vänlig granne gjort en hjälteinsats och skottat åt mig redan.
Synd, jag som hade sett fram emot det där träningspasset hela dagen.
Istället fick jag släppa mina inklämda ben fria från jeansen, och skutta i ett par mjukisbyxor istället. Jag är hopplöst förälskad i dom där byxorna. Min mamma däremot, påstår att det ser ut som jag gjort i byxorna när jag har dom på mig. Som att jag bryr mig, sköna är dom i alla fall.
Sockersuget var ett faktum nu när jag kom hem och blev rastlös. Så nu sitter jag här och äter det sista ur en chokladask. Ni vet, dom där rackarna man egentligen inte tycker om. Men i världens sockernöd så duger dom ändå.
Jag har haft lite problem med hur jag ska inleda min bloggmånad. Man vill ständigt lyckas och göra bra ifrån sig. Man vill inte framstå som tråkig, men heller inte för galen. Men egentligen, vad är det som är problemet? Det här är ju trots allt min blogg och mina tankar som ska fram. Så nu kör jag, på det där sättet som bara jag kan.
Jag börjar tröttna på alla som försöker framställa sina liv som så perfekta. Det läggs ut bilder på mysiga promenader med vääääärldens bästa pojkvän, en rykande kopp te och hembakade fullkornslimpor med hemmagjord jordgubbsmarmelad. Ni vet vad jag menar. Det blir tjatigt med all denna perfektion som ska uppnås. Speciellt när man vet att deras liv inte alls är någon dans på rosor egentligen. Försöker dom lura sig själva, eller vad är grejen?
Jag kan erkänna att jag själv gillar att ta bilder på mat och andra vackra ögonblick, men jag är heller inte rädd för att bjuda på mig själv och erkänna när jag har en dålig dag. Vilket händer alla då och då.
För att komma ifrån all denna perfektion som cirkulerar på exempelvis Facebook, delar jag mer än gärna med mig av mina olyckor som ständigt inträffar.
Det är okej att spilla ut massa kaffe över sin vita tröja, göra maränger som bara blir en uppsjö av brända fläckar på en plåt, eller lägga tv-dosan i frysen.
Det är även okej att sitta och skälla ut någon hurtig tjej på tv-shop för att produkten hon påstår är så fruktansvärt bra, antagligen bara är bluff och båg. Och det är okej att börja gråta helt utan anledning, man kanske bara behöver göra en tömning av tårkanalerna för man inte gråtit på länge.
Alla dessa grejer som jag hävdar är okej, har givetvis hänt mig. Till mitt försvar angående grejen med tv-shop: Jag hade legat sjuk i över en vecka, och var en ostabil själ på alla sätt och vis. Någon var tvungen att ta smällen för min ilska, tjejen på tv-shop kändes som ett bra val vid det tillfället.
Här väljer jag att avsluta. Imorgon ska jag uppträda som Rödluvan för barnen på jobbet. Det är en stor händelse i mitt liv, och jag måste gå in i min roll helhjärtat redan nu för att detta ska lyckas.
Nu önskar jag er alla en trevlig dag! // Emelie
