För någon vecka sen skrev jag att det varit en skitvecka. Det är väl inget mot denna. Förlust mot Vivalla Stars, som vi lika väl kunde vunnit. Bilhaveri med punktering och nya däck för 6000 spänn, men från länets mest välvilliga däckverkstad (antar att jag inte får skriva vilken). Besked från Neurokliniken om alla möjliga fysiska problem som hindrar mig från att sova gott, och ett lika tråkigt besked gällande en mycket nära och kär anhörig. Livet leker tvärtom med mig för tillfället.
Du fanns med mig tills jag blev 6 år. Sedan började kontakten bli mer sporadisk. Du var den första som tog mig till McDonalds. Ja, den första som tog mig till en kinesisk restaurang. Vi har båda ett handikapp, och det är att vi hellre skriver än pratar. Generna sitter präglade i kroppen. Jag älskar din humor. Jag älskar sättet som du tog hand om mig för ungefär tio år sedan. Jag älskar dig för att du är den du är. Det kommer aldrig att ändras, vad som än händer eller vilka skuldkänslor som hoppar hit eller dit. Nu kämpar du, lova mig det!
Far: Jag älskar dig Emil, du vet det va? Sonen nickar. Tittar upp från tvn på sin far och ler. Säger ”Mmm.” Sonen flyttar sig ännu närmare sin far. Fadern känner sig stolt. Sonen: ”Nu får du faktiskt hålla käften pappa, för jag koncentrerar mig!”
Älskar dig och jag lovar dig att jag ska kämpa ,precis som du får göra med ditt elände .
<3