Vi är, vare sig vi vill eller inte, i 40-årsåldern numera. Vi som växte upp med orginalversionen av ”Fem myror”, punk, hårdrock och Absolute Music. Solstollar och toffelhjältar och Staffan och Bengt. Trazan och Banarne, Staffan Westerberg och hans strumpor och Lars Norén-komplex.
Hur påverkade allt detta oss? Jo, vi blev den ironiska generationen. Ironin är vår enda humorform. Ledda av stjärnor som Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Peter Wahlbeck utvecklades vi än mer i konsten att prata tvärtomspråk. Att ta livet med en klackspark och skoja om allt. Men den ironiska generationen blir mer och mer utsatt för svårigheter. Ett hot är osäkerheten i oss huruvida något är sanning eller skämt. Själv vet jag fortfarande inte om herrar Luuk och Lindström verkligen är programledare i På Spåret på riktigt eller på skoj. Det skapar viss ångest i mig varje gång Luuk tittar in i kameran och säger ”vart är vi på väg?”. Den andra stora svårigheten är att vi mer och mer använder skriftspråk. Ironi kan vara hemskt svårt att uttrycka i skrift. Smiley-gubbar försöker underlätta för oss, men de räcker inte alltid till. Vi fortsätter skämta och vi gör våra barn förvirrade i våra försök att vara roliga. Jag ger mig fan på att ironin kommer leda till världskrig och depression i framtiden.
Carolina Gynning var äntligen tillbaka på Aftonbladets löpsedel häromdagen. Som vi har väntat.
Europas största travlopp, Prix D’Amerique, går av stapeln imorgon, söndag. På världens bästa – och mest krävande – travbana, Vincennes i Paris. Jag hade förmånen att en gång få vara delägare i en travare som tog en seger där, och det var mäktigt. Imorgon håller jag tummarna för Lutfi Kolgjini och Raja Mirchi, även om jag är övertygad om att Ready Cash vinner. Jag hoppas bara att någon av kuskarna som mer ser ut som vedhuggare inte vinner loppet.
Ovan omnämnda travare vann aldrig något lopp på Fornaboda. Denna idyll som var mitt första möte med Bergslagen. 1994 tror jag det var. Jag längtar efter säsongspremiären på Boda, även om det nu är tämligen sporadiskt jag kan vara där. Hur som helst är det fantastiskt att mötas av den för mig numera välbekanta stämman som via högtalarna hälsar oss välkomna å Linde travklubbs vägnar.
Sist men inte minst;
Peter Untersteiner vinner minst två V75-lopp i eftermiddag.
Laila Bagge är fortfarande ute och offside.
Miste en idol i form av Janne Josefsson i veckan. En aning tragiskt, men både han och jag kommer över det.
Ute är det kallt. Det räcker nu. Vi fattar. Ge oss vår och värme!
När man inte längre säljer så många skivor kan man alltid se till att i direktsändning nästan tappa ut brösten ur kläderna. Vem vet, karriären kanske peakar igen?
Ge era mammor en kram idag, ni som kan. Min morsa är en slugger.
Vi hörs nästa vecka!
Mycket sant i det du skriver. Hoppas bara inte världskriget o depressionen inte stämmer. Men sålänge man har sin dotter som första ’godkännare’ innan man publicerar sina ironiska inlägg så känns det rätt skönt att vara ironisk. Nu kommer den… Håll i hatten… 😉
Mycket läsvärt! Härligt att ha till morgonkaffet.
Tack för bra blogg (som vanligt) känner mig otroligt stolt att kallas ”slugger” 🙂 Skickar massor med kramar när vi tyvärr bor för långt bort för att ge en IRL. // Mamma