BLOGG. För Marie har en ny värld tydligen öppnats sig. Bloggaren kommer nu att dröja sig kvar vid anslagstavlor och reklamskyltar för att läsa budkapen. Och tummen….. vad har hänt med den. Läs Bloggen här.
Angående avläggandet av ett par goggles och att se ut mer som en idiot än vanligt
Det finns sannolikt ganska många som är ganska glada över att dom slipper hänga med mig om dagarna (jag är rätt näsvis och skrattar ofta för högt och har även i övrigt, även om jag inte själv vill påpeka alla, en rad lyten). Just denna dag är faktiskt alla som inte behöver vara med mig att gratulera. Själva min personlighet är såvitt jag kan bedöma varken bättre eller sämre än normalt, men jag beter mig som en idiot och ser följaktligen också ut som en sådan.
Idag gör jag min första seriösa dag som kontaktlinsbärare. Jag har dragit på beslutet ett tag, för jag har i grund och botten inget emot mina goggles. Dels tycker jag att det rent allmänt är snyggt med glasögon (Eva Mendes med brillor! Gregory Peck i ”To Kill a Mockingbird”!), dels är jag rätt nöjd med mina nuvarande bågar. Vid två tillfällen i livet avskyr jag dom likväl: när jag tränar och när det regnar. Sammantaget inträffar dessa båda lite för ofta för att jag ska vara helt bekväm med det med tanke på att jag inte ser ett skit utan brillor, i alla fall inte om man kräver någon sorts precisionsnivå (jag ser en bil på tio meters avstånd men inte nummerplåten).
LillaE var väldigt tydlig när jag började prata om detta med linser.
– Du är fin både med och utan glasögon, men om du skaffar kontaktlinser, då är jag inte ditt barn längre, sa hon allvarligt.
Jag fick inte riktigt rätsida på det trots ett antal följdfrågor, men kamraten P (jag dryftade detta med många) hittade kruxet: LillaE har antagligen sett nån på tv eller så med orm- eller kattögon eller nåt, och så har jag sagt att ”det är kontaktlinser som gör att det ser ut sådär”. När den polletten trillade ner vågade jag boka tid hos optikern; jag visste nästan helt säkert att jag inte ville ha ormlinser.
Och nu har jag kontaktlinser, tjolahopp. Och jag fattar själv hur förjävla lattjo jag ser ut. Tänk ”precis nynedsläppt alien, för första gången på jordytan, sannolikt även för första gången i den aktuella kroppen”. Linserna är progressiva precis som mina goggles, men ögonen ställer om sig på ett annat sätt. Effekten är intressant, för att inte tala om hur intressant den torde se ut utifrån.
”Titta, en VÄGSKYLT … nu ska vi se … vad står det … STORGATAN, ja. Det vet jag i och för sig eftersom jag har bott här i tolv år, men i alla fall. STORGATAN. Och titta telefonen! Jag kan LÄSA sms:et, helt utan problem! Jag kan hålla luren … lite längre BORT … och lite NÄRMARE. Men kolla min tumme då, vad SKARP den är … även om jag håller den precis framför näsan, ja. Fantastiskt! Och så Storgatan igen, STOR-GA-TAN, har man sett på fan, det blir tydligt nästan så fort jag flyttar blicken. Och så tummen igen, då … jag måste nog förresten stanna och lusläsa samtliga affischer på anslagstavlan vid färgaffären, allt från Syndikalisternas upprop via kyrkokörens uppträdande sistlidna advent och det nya hunddagiset. HUNDDAGISET. Det är faktiskt lika skarpt när jag går tre steg bakåt … snart är det skarpt … och så SYNDIKALISTERNA …”
Lägg till detta att jag med jämna mellanrum fantompetar mig på snoken, alltså petar upp glasögona som jag inte har på mig, och ni förstår vad jag pratar om.
LillaE har i alla fall inte förskjutit mig än och det är huvudsaken. Hon studerar med stort intresse när jag pillrar de infernaliskt osynliga små spektaklen i ögonen: jag kan tillägga att det inte underlättar att ha konstgjorda a) naglar b) ögonfransar vid denna manöver, men jag tror att det på sikt kommer att öva upp min finmotorik till oanad kapacitet, och det sutte inte ivägen – vilket det artificiella onekligen gör, men fåfänga är nu en gång för alla ett av mina övriga lyten.
Jag kommer att vänja mig, det har optikern sagt. Men jag tror att jag måste sluta bete mig innan jag vänjer mig, om man säger.
MARIE CARLSSON
