BLOGG. Marie tar upp ämnet träning av kroppen och knoppen i dagens blogg. Har vi glömt bort att träna hjärnan detta decennium?
Tisdagstext om träning och Tranströmer
Något bör jag slå fast från början, tror jag, när jag sitter och knackar ner detta annandag påsk om aftonen. För det första har jag inte läst Wellnessyndromet men planerar att göra det snarast, alltså den där boken av Carl Cederström och André Spicer som alla talar om (”alla” betyder här som så ofta ”flera jag känner samt ett antal personer i tidningar och sociala medier som just jag konsumerar”).
För det andra är jag fullkomligt övertygad om att man behöver ha fysisk aktivitet i sitt liv för att inte bli sjuk och/eller galen, även om det bara är under begränsade perioder av livet som jag själv har tränat sex pass i veckan.
Detta sagt kan jag inte sluta förvånas — varför i hela glödheta h:v:te är vi år 2015 så oproportionerligt ointresserade av att påverka människors själ/intellekt/insida när vi är så extremt intresserade av att härja med det yttre och det fysiska? Det skulle naturligtvis ta just en fackbok att tömma hela ämnet med alla aspekter, men några smärre reflektioner:
Om vi nu för ett ögonblick bortser (vilket inte är enkelt) från a) det problematiska med att vi i allmänhet rör ihop etik, moral och godhet med att ha årskort på SATS och b) att det inte är så jäkla enkelt med orsak och verkan som vi tycker om att inbilla oss (se Woody Allen-figuren som utstöter ett självrättfärdigt ”Jag kan inte ha cancer! Jag äter ju broccoli!”) — ja, om vi för ett ögonblick med flit hoppar över ganska mycket och sedan fokuserar på arbetslivet … då blir det vips ännu intressantare.
Jag har varit chef i förvånansvärt många år av mitt yrkesverksamma liv och får av den anledningen ett antal tidningar och tidskrifter som fokuserar på chefs- och arbetsgivarfrågor. Tro mig när jag säger att särskilt en av dessa skrifter på senare år har varit så enastående enögd att jag har talat högt med den (”nej, inte en jävla triathlonsnubbe TILL!”) och det ska mycket till innan jag går över den gränsen. Det är inte alls nån sorts träningstidning men den handlar bara, eller åtminstone långt mer än vad som är klokt, om chefer som kör Ironman och jobb där man får (eller måste) träna på arbetstid och internationella exempel med fitnessarmband som rapporterar hälsostatus direkt till HR.
Om allt detta kan jag bara tänka en sak, och det har utkristalliserat sig efterhand: Är inte detta totalt enfaldigt? Om vi väljer att acceptera grundantagandet att arbetsgivare har rätt att gripa in i folks privatliv för att på ett välvilligt sätt förädla den enskilda medarbetaren – detta går i bästa fall inte att acceptera utan ett visst intellektuellt motstånd, men om vi anstränger oss – och/men att detta rimligen sker minst lika mycket för arbetsgivarens egen skull som av altruistiska skäl: är det då inte sannolikt att korkade och inskränkta människor är mer omedelbart hämmande för en verksamhet än folk som på sikt statistiskt kommer att få en lätt blodtryckshöjning? Inte ens de mer massiva fysiska hälsovinsterna, eller -förlusterna, som rökstopp/rökning ger rent krasst mer än en handfull års skillnad i vitalitet och levda år, och dessa år inträffar i regel efter folkpension.
Det är däremot svårt att säga emot påståendet att folk som har tänker illa och/eller har taskig fantasi, bristande empati och snäva mentala gränser ofta hämmar och fördärvar en verksamhet, oavsett vilken, redan från tjugofemårsåldern och därefter fortlöpande. Är man lite allmänt trång i tanken så går det ju inte omedelbart över för att vilopulsen sjunker. Varför pratar ingen, absolut ingen, om vad litteratur (i den breda definitionen ”alla slags böcker + film”) kan göra med och för människor, enskilda och i grupp – för välbefinnandet, självkännedomen, tanken, glädjen, människovardandet, kreativiteten, produktiviteten och … tja, hälsan? Träning i all ära, men varför pratar vi precis exakt aldrig om vad Torgny Lindgren och Tomas Tranströmer kan göra för en mänscha och en arbetsplats?
Nä, för det var ju träning som var modernt det här decenniet, ja. Tänkte inte på det.
PS1: För det fjärde — på mitt senaste jobb hade vi dels stegtävling, dels bokcirkel. Det är jag lite stolt över. DS.
MARIE CARLSSON
Tak for den fine blogg Marie!
Det er pa tide at vi snakker om den side af sagen. Al den fysiske træning ga ogsa udover samværet med andre mennesker, især börnene fordi forældrene bruger en stor del af deres fritid til at træne istædet for at göre noget sammen med sine börn. Det samme gælder pa arbejdspladsen hvor nogen bruger lunch pausen til at træne istedet for at spise sammen med kammeraterne og snakke om böger, film, musik eller bare hvad de gjorde i haven sammen med börnene i gar!
(Undskyld de manglende danske bogstaver)
Tack Marie!
Som vanligt skriver du det jag tänker/känner utan att jag kan sätta ord på det. Jag känner att jag mår lite illa av den obalans som råder just nu. Det blir så att jag ibland funderar på att sluta träna helt och hållet själv och bara ligga på soffan och läsa i ren protest.
Jag skulle vilja att hela Sverige diskuterade det här på fikat,rasten,ledningsgruppen,o.s.v.
Jag får börja med att ta upp det på min fikarast!
Dugges 🙂 – ingen fara! Jag tränar visserligen lite blandat och skulle kunna skriva ganska saligt framförallt om löpning även om en j:a hälsena för närvarande håller mig från den … men för mig är det i nuläget, när det finns så många riktigt BRA träningsbloggar, ungefär som vad Sten Broman sa om dragspel: ”En äkta gentleman är en som kan spela dragspel men som avstår från att göra det.”
Jag var orolig för att det skulle handla om att du också börjat träna och skulle beskriva i detalj hur bra det/du var…. Skönt att det inte var så. Det är tillräckligt med sådana bloggar. 🙂