Med bakben av spädgris från Knäckebröhult

Det var kusin A, som också har utvandrat till storstaden, som gjorde mig uppmärksam på skylten. Han fotade den när han var hemmavid i somras (det är för övrigt intressant att man numera dels åker hem till Nora, dels hem till Stockholm). ”Grillad mat” står det på den, och i all sin enkelhet väcker den en hel massa känslor hos mig.

Man fattar ju vad som menas. Dummare än så är man trots allt inte. Det är inte konstigare än att man kan räkna ut att vad krögaren vill säga är att nu mina vänner är det grillsäsong och även vi har satt fart på Webern, välkomna. Men jag vill så gärna tolka det som en meny, enkel och lättfattlig, och att jag vill det beror på att jag så less på en trend i storstaden som är den rakt motsatta. Den kan sammanfattas som att när man ska äta på lokal ska det inte finnas någon detalj om matens bakgrund, ursprung och tillblivelse, oavsett hur obetydlig, som ska besparas en.

Jag vet inte exakt hur det gick till, men det smög sig på. Plötsligt började menyer innehålla inte ”rotmos och fläsklägg” utan ”mos på ekologisk kålrot från Skvatthamra Gård serverad med bakben av rapsgris från Knäckebröhult”. Någon någonstans, någon onödigt inflytelserik, måste ha noterat att denna såkallade approach lönade sig, drog gäster och höjde omsättningen. Man vred upp det ett varv. Och ett varv till. Och fortare än man kan säga fairtradeforell har det uppstått en situation där man inte kan slå sig ner på en halvhyfsad krog förrän en klarögd slätkammad kypare i tjugotreochettthalvtårsåldern kommer och ”rekommenderar” blancherad puré på hemstampad ekologisk kålrot odlad i sydsluttningarna nedanför Skvatthamra gård, skördad vid nymåne av en bondmora med förklä av solblekt hellinne, serverad tillsammans med bakben av nymornad gråfläckig späd rapsgris från utkanten av Knäckebröhult men med anor från Skärblacka på en spegel av buljong långsamt vispad en torsdagkväll av en tvättäkta hallänning med rättvisemärkt björkrisvisp från slänterna utanför Ornäs. (Parentes för språkligt intresserade: den tvetydiga syftningen är avsiktlig och typisk; inte ens Sven Stolpe hade kunnat ro i land tiraderna i den här typen av meny.)

Det hela är en sån där sak som man måste förstå för att kunna begripa. Angreppssättet utövar ingen som helst lockelse på mig. Att gå på restaurang är ett av mina största nöjen, men upplevelsen blir inte större om krögaren duschar mig med variationer på ”ekologisk” och ”närproducerad” blandat med allehanda pittoreska ortnamn och uppgifter om vad bonden åt till frukost samt vad grisens kusin hette som ogift. Allt talar för att det funkar på många – annars skulle dom rimligen inte fortsätta, om nu alltsammans inte är en gigantisk ironisk komplott – men det funkar inte på mig. Mat ska vara god. Krånglar man till den ska det åtminstone inte avse ordrikedomen i menyn.

”Grillad mat”. Jag älskar skylten. Den får mig att vilja gå dit och fråga om det är fisk eller kött, och jag vill så innerligt gärna att en jordnära gammaldags hederlig kocka ska svara ”ja, naturligtvis, vad skulle det annars vara.” Så skulle det förstås inte bli. Men en del av mig vill att världen ska vara ungefär så okomplicerad.

Marie Carlsson