Marie Carlsson

Ni arma män som inte får ha klänning

i BLOGG/Okategoriserade

 

Marie Carlsson
Marie Carlsson

Förra veckan talade jag med er om ”prinsessåldern” och att pojkar också borde kunna få en sådan. Idag kommer jag att fortsätta pladdra på temat jämställdhet – jo, för det är synd om pojkar, medelålders män och gamla farbröder på en hel massa sätt.

 

Jag menar som sagt att vi är så vana vid att definiera manligheten som det starkare könet att vi håller på att missa att manligheten snart kommer vara frånåkt. Det stod såsom i eldskrift klart för mig för några år sen på den oäkta häftens masterpromovering (= ceremoni där folk som har läst ohyggligt länge på universitetet får diplom och lyssna till mässingsorkester). Gissningsvis 8 av 10 av dem som promoverades det året var kvinnor, och 5 av 10 var till yttermera visso kvinnor som hette Behrooz och Shemal . Och längre ner i utbildningssystemet fortsätter vi att ”utexaminera” språklösa pojkar utan fullständiga betyg, utan hopp och utan visioner.

 

Dessutom tycker jag synd om västerländska män för att de inte får ha klänning. Det är ett rätt mycket mindre problem, men de här två problemen liksom möts i mitten.

 

För all del är det inte absolut förbjudet; det är inte ett sådant ”får”. Även om man undantar transvestiter så förekommer det att man ser ickeskotska män i kjol, företrädesvis på Södermalm (och företrädesvis strama och manliga kjolar — det kan vara svårt att föreställa sig att sådana finns, men man känner igen dem när man ser dem). Men det är ju synd att säga att det är vanligt, och om Åke, 63, skulle ta sig en tur på Prästgatan i Nora i en liten trevlig solklänning så tror jag att det inte riktigt räcker till att säga att det skulle pratas.

 

Ändå är klänning det perfekta plagget, utom möjligtvis då man bedriver bergsklättring eller dressyrritt. Sen ett par år tillbaka har jag alltid klänning på jobbet och det är ett enkelt sätt att alltid känna sig hyfsat välklädd samtidigt som det särskilt så här års är fantastiskt skönt och luftigt. Karlar som jobbar på kontor måste i många fall oavsett årstid klämma in sig i slips och kostym, vilket är marginellt skönare än tvångströja (jo, för jag har haft slips och kostym vid några tillfällen – jag är ju fruntimmer, och fruntimmer får som sagt välja).

 

Och anledningen till att karlar inte får uppleva det underbara i att ha klänning är släkt,  allra minst kusin, med anledningen till att det inte är lika många pojkar som tidigare som fixar skolan. När det inte finns en solklar positiv mansroll och väldigt ont om förebilder, så blir det enda riktigt manliga att inte vara kvinnlig. Inte ha klänning. Inte läsa för mycket. Inte prata om känslor. Återstår, för alltför många, som sagt stenkastning och eldning eller ”bara” självförakt.

 

Nästa vecka ska jag skriva nåt alldeles väldigt vardagligt som handlar om typ mördarsniglar och morgonstress.

2 Comments

  1. För tio år sen glodde omgivningen, idag är det inte många som bryr sig. Det gäller i varje fall det nämnda ’Södermalm’ med omnejd. En del äldre kvinnor har oväntat kommit med nöjda kommentarer. Någon av dem tänkte på tiden före femtiotalet då kvinnor inte utan vidare kunde ha byxor.

    Kjolar och klänningar är sköna plagg och behagliga ombyten till det vanliga. Så jag ser förstås gärna att strikta klädregler luckras upp.

    Det finns kanske en lite djupare sida av det här, som man kan fundera över. Det tycks fortfarande finnas ett kritstreck mellan kvinnor och män som man inte ’får’ träda över hur som helst. Det är synd för vi behöver känna varandra som människor – inte bara som roller. Borde vara en spännande upplevelse för alla.

  2. Naturligtvis kör män med den stilen som ”går hem”.
    Duglighet, erkännande -och att vara behövd är fundamental för människan. Och duglig anses inte den man vara som har klänning. Det är kvinnorna som bestämmer vilken manstyp som ska gälla i samhället. Det är fortfarande den mansschauvinistiska stilen som (i stort)fixar hem balens drottning.
    Satirtecknaren Hans Lindström (Bonton)har en teckning som säger allt, enligt min mening.
    Ett gäng grottmän kommer tillbaks till kvinnorna i lägret med harpaltar som byte – och blir dissade!
    Några andra har istället stora hjortar över axlarna.
    Nu blir det annat av. Kvinnorna vänder upp rumpan mot dem sägande: Här får ni komma till.
    Att inte män kan ha klänning i dessa tider är ett tidsdokument; ett märkligt sådant. Vi lever i en tid då den som inte har den senaste mobiltelefonen är borträknad, ute och passé. Men man kan leva efter 150 år gamla könsroller – och man är ändå supermodern.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.