Solglimtar i rågmjölsgröten

När jag skriver det här brukar jag normalt sett ligga och sova, om man
med ”normalt” menar hur det har varit på jullovet. Att jag vid samma
tidpunkt i morgon med största sannolikhet kommer att vara på jobbet
kammad och påklädd sedan ett par timmar känns för närvarande som helt
osannolikt (om jag har gått till jobbet men okammad och oklädd antar
jag att jag när ni läser detta återfinns i Samhällets Förvar). Nu är
det nystartstider, och jag ska be att få fortsätta på förra veckans
inslagna spår om nyårslöften etc. Jag rekommenderar alltså att man, om
man prompt ska avlägga nyårslöften, väljer positiva sådana – nå,
förresten kan ju den som själv önskar enkelt läsa texten alldeles här
i närheten; som gammal papperstidningsmänniska blir jag aldrig van vid
att folk numera inte kan slå in sitt strömmingsrens i förra veckans
epistel. Men jag rekommenderar en sak till. Försök bortse från att det
låter som fluff och ludd och Di Leva. Det är en välbefinnandebooster
lika potent som trotyl.

Jag ska inte ta åt mig äran för att ha uppfunnit metoden. Det skulle
jag vilja påstå att alltför många redan gör; möjligheten är stor att
ni kommer att säga ”ah, men det är ju samma grej som [infoga valfri
sjävhjälpsguru] pratar om”. Och det är det sannolikt. Att en idé
uppstår på olika håll i olika skepnader är inte alltid ett bevis för
att den är god, men just i det här fallet är det fallet. I en version
heter det ”glädjedagbok”, i en annan heter det ”tacklistor” och så
finns det en variant med en burk, men principen är densamma och den
fungerar.

Poängen är att det här knepet får en att inse att man har ett bra liv.
Det är naturligtvis fullt möjligt och tillåtet att efteråt tycka att
det fortfarande kan bli bättre – men, som sagt, prova. Glädjedagbok
och tacklistor funkar på samma sätt. Vid slutet av varje dag skriver
man ned tre bra saker med dagen som gått: saker man gjort, saker som
hänt, stort och smått, sånt som har gjort dig tokglad eller bara lite
glad i förbifarten. ”Supersura Svante log!” är lika okej som ”Blev
äntligen utnämnd till överbefälhavare”. Enligt en del skolor ska man
lägga till en kort distinkt förklaring till varför det gjorde dig glad
– jag kan tänka mig att det tillför en intressant aspekt ur ett
lärkännadigsjälvperspektiv – men det funkar även utan förklaringar.
Det är det hela. Fortsätt med tre nya saker nästa dag. Och så vidare.
Burken är snarlik: man skaffar en stor burk och ett notisblock och så
skriver man ner roliga saker som har hänt och lägger i burken (man kan
också peta ner biobiljetter och krognotor givet att filmen var bra och
maten var god). Man ska starta sin Burk 1 januari och vittja den nästa
nyårsafton, är det tänkt.

Grejen är att när man ser sitt liv på det sättet, så ser man det på
ett annat sätt. Man kan lura sig själv att tro att långa sjok, i
synnerhet januari–februari och medio november, är en jämngrå
rågmjölsgröt och att man själv är en olyckligt lottad tråkmåns. Men
när man läser sin bok eller vittjar sin burk ser man hur många
solglimtar det trots allt finns i rågmjölsgröten, om ni ursäktar
metaforen. Gack åstad och skaffa er en sån här bok eller burk!  Gör
det så snart du slutat läsa detta och fortsätt så länge du orkar. Det
kommer att vara värt något även om orken i detta avseende tar slut
130115.

Läs tidigare krönikor av Marie Carlsson

>Att bli bäst i sin hemstad på trolleri

>Det året då vi knyckte julgran