Det var lustigt i början innan man fattade att dottern, för närvarande tre år på det fjärde, har relationer till folk som man själv inte har den blekaste aning om vem dom är. ”Hej Lilla E:s mamma!” ropar små charmfulla människor på affärn. ”De e ju SAALI /= Charlie/ som gåj på FÖHÄSTEN / = förskoleavdelningen Sjöhästen/” förklarar Lilla E tålmodigt för mig och man förstår precis, trots syftningen och sjeljuden.
Med kåsörtaxen Anton är det ungefär likadant fast lite knepigare. Han är för sin del tretton år på det fjortonde. Sen ett par år tillbaka bor han mest hos sin mormor och morfar i Nora (jag menar naturligtvis mina föräldrar men är lite fjollig (även) när det gäller djur). Sen han flyttade dit har han lärt känna massor av folk och hundar som jag inte har en aning om vilka de är, och som på motsvarande sätt inte alls känner igen mig. Senast vi var borta på Dalsta och spatserade mötte vi en dam på en gångbana.
— Men är det inte Anton som är ute och vädrar sig? frågade hon. Heeeeej på dej Anton (och så vidare, man är i alla fall inte ensam om att bli jönsig med hundar). Ja, förlåt, detta är alltså Gustav, tillade hon när hon kom på att hon inte hade introducerat den strävhårige gentleman som hon hade kopplad vid sin sida.
— Tjeeeenare Gustav, sa jag.
Efter en stund skildes vi åt, jag och damen, och då betraktade vi oss som formellt och korrekt introducerade utan att så att säga ha en aning om vad vi själva hette. Det är en socialt intressant situation som sällan uppstår om inte hundar är inblandade.
Anton kan ju, till skillnad från Lilla E, inte verbalt förmedla vilka folk och fä är, men Lilla E är övertygad om att han kan tala. ”Nu föståj ja inte jiktigt va han sägej” förkunnade hon bekymrat igår när han gjorde något gutturalt läte: det var alldeles tydligt att hon i vanliga fall tycker sig kunna tolka honom hyfsat. Och för all del, även om det inte är ord så är det ofta otvetydigt.
Han har ett kroppspråk som går att läsa på femhundra meters håll; till exempel kan han knäa när han blir dyster (säga vad man vill om en knäande tax, men han tornar inte direkt upp sig). Han har ett läte som är ett slags kort och distinkt harkelfnys som betyder ”pyttsan!” som han gör när han tycker att man är för trögtänkt för att han ska behöva befatta sig med en (typfall: man tänker ta ut honom fast det regnar). Han har ett annat läte som går utmärkt att transkribera och som låter ”oooäääuuu” vilket ordagrant betyder ”släck lampan för fagerlund, ser du inte att det är mörkt ute?!” Det kanske verkar som om han mest härjar och kör med oss, men när han är nöjd, vilket han oftast är, kan han spinna — i stort sett som en katt men det vore en förlämpning att påpeka den likheten.
Cesar Millan må vara mannen som talar med hundar, men kåsörtaxen är hunden som talar med människor. Åtminstone med oss som han själv har fostrat och präglat.
Jag vet inte om det är jönsigt när man sitter alldeles själv och gapskrattar.