… brukar det heta, och jag reflekterar rätt ofta över att det är sant, ty jag är en ganska okomplicerad och platt människa. Det är praktiskt att vara lättroad — här vill mitt rättstavningsprogram att det ska stå ”lättfotad” men det blir liksom en annan text — och det finns egentligen inget som är finare än att vara nöjd.
Det är däremot väldigt omodernt och otidsenligt att vara nöjd. Det är mycket fräsigare att vara på jakt efter allt möjligt (det allra modernaste tycks paradoxalt nog vara att vara på hysterisk jakt efter sinnesfrid och Ro I Ögonblicket). Men det bästa är som vanligt att ge fan i vad dom flesta gör, och det slår mig i synnerhet idag.
Jag är rätt säker på att ganska många när detta nedtecknas (trettondagen vid pass klockan 22) har s.k. söndagsångest upphöjd till tio. Dom som kan har varit lediga en hel massa dagar och det tar, helt enkelt, emot att börja arbeta igen (ni som läser det här på jobbet nånstans mellan åtta snoozningar och lunch vet att det jag säger är sant).
Hur man kommer ur den känslan?
Ja, förslagsvis på det allra enklaste och banalaste sättet: man betänker alternativet, nämligen hur det skulle vara att inte ha nåt jobb alls. Det finns otäckt mycket folk som är i precis det läget, och det finns garanterat folk som vore glada för att få gå till just ditt jobb.
Om det inte hjälper? Om du har ett jobb, och om du mycket väl vet att andra skulle älska att gå dit, men just du gör det verkligen inte? Lyckliga du; då är årsskiftet och söndagsångesten gånger tio precis den fingervisning och knuff och spark i ändan du behöver. Du måste göra nåt åt läget du är i. (Det kommer att funka, förr eller senare och på nåt sätt.)
Om inte ens den tanken ger dig någon tröst? Ja … kanske lokaltrafiken kan ge dig någon sorts lindring. Kanske bussen kom, eller kommer att komma, någorlunda i tid? Kanske kan du fröjdas åt att du inte alls behöver nyttja lokaltrafiken för att ta dig till jobbet — det är verkligen inte en glädjekälla att förringa?
Och om du behöver nyttja samma pendeltågsstation som jag — ja, då kan du i alla fall glädjas åt att tåget stannar just längre fram och inte två meter innanför dörrarna till vänthallen. Den som kan vara glad över lite … ja, ni fattar.
