Jag har sagt det här ett antal gånger, dels i exakt detta forum, dels och inte minst på just Facebook, men jag ska förbaske mig säga det igen: uj vad jag tycker om Facebook! Instagram, LinkedIn och Twitter i all ära (måste man ju säga, men I’ll be damned om jag någonsin kommer att förstå Twitter) — inte är dom som Facebook, inte. Vissa dagar kan jag faktiskt bli direkt rörd bara av att scrolla genom flödet.
Nu under oxveckornas början tycks misstron inför medmänniskornas vardagliga glädje vara större än på länge. Vart man än vänder sig står det folk och gnäller över att det är så patetiskt att folk är så lyckliga på Facebook (folk gnäller antagligen på själva Facebook med, men jag känner inte så många såna).
Jag, som med en druckens envishet propagerar för vikten av att påminna sig själv och andra om storheten i den äkta nöjdheten, förstår inte det. Visst kan jag ha en viss förståelse för den själsliga härdsmälta som man uppstå hos den som har åttahundratjufjärton ytligt bekanta addade som gapar om VARDAGSLYX!!!!!!! med skrikiga versaler och instabilt många utropstecken så fort dom klipper upp en påse Findus delikatessköttbullar. Men det andra.
Att folk är stolta över sina familjemedlemmar, att de tar kort på sina katter, att dom tycker om vaddomnutränar, att dom gillar maten dom lagar eller tar in på krogen och att dom njuter av sina semesterresor borde ju rimligen vara — tja, normalt. Att folk sen skriver om det normala borde man då inte kunna klandra dom för. När folk säger att Facebook bara är till för att skryta brukar definitionen av skryt vara ”nu har min snälla man vikt tvätten”, inte ”nu har jag vunnit diamanten Koh-i-noor på V65”.
Nej, har man vänner som vill dela med sig av sin vardagslyx och som inser att detta att trivas med sitt eget liv är granne med Gud så ska man verkligen vara glad över det, vare sig dom är på Facebook eller i verkligheten. (Och om dom inte kallar det just ”vardagslyx” så är det ännu bättre. Det måste till och med jag medge.)
Marie Carlsson
