Att svinga adjektiv som ett brännbollsträ

BLOGG. I dagens långa blogg tar Marie upp användandet av adjektiv. Efter att LillaE kommit hem och pratat om tveksamt användning av adjektiv. Maries hjärna går igång på det.

Rörande vikten av försiktighet vid användandet av adjektiv

(Förf. anm: Den här texten är verkligen aslång, men ni kan trösta er med att det kommer andra som är väldigt mycket kortare.)

LillaE går på vad som mycket väl kan vara Sveriges Vänligaste Förskola, men det var likväl mer än ett år sen som hon för första gången kom hem och berättade om tveksam användning av adjektiv. Inget allvarligt, men nånting vrids om i mammahjärtat då, vare sig det är ens egen unge eller nån annans det handlar om. Okej. Så länge fick världen vara snäll och enkel. Tre år, typ.

Inte sällan gör en enstaka förskoleincident att man faller i tankegropar över hela världens tillstånd. Det har i alla tider förekommit i alla åldrar, detta att vissa hanterar adjektiv som brännbollsträn: det är inte det primära användningsområdet, men man kan svinga dem vilt och ovulet omkring sig i syfte att skada, och det funkar bara alltför bra. ”Du är tjock!” ”Gud vad han är liten och klen!” ”Det kan inte vara kul att vara sådär rödhårig …” Det intressanta är att i princip alla adjektiv fungerar i detta tvivelaktiga syfte: det kan vara lika underförstått beklagligt urkass att vara smal som att vara tjock och att vara lång som att vara kort. Det man vill åt om man gör sånt — om ens föräldrar har glömt säga åt en att låta bli, eller när allt annat tryter, eller i värsta fall bara slött reflexmässigt — är att peka ut det som i en given situation kan påstås vara avvikande (precis som om vi inte samtidigt strävade efter att vara speciella; människan är i sanning ett rörigt djur).

Ibland vill den som svingar adjektiv som ett brännbollsträ få fram en ”lustig” poäng. Pratar man om barn så tycker jag att det är viktigt att man lär just barn att det är precis lustiga som dom poängerna aldrig är (jag utgår här från att föräldrar i allmänhet liksom jag strävar mot att uppfostra till humor, det närmaste en X-men-superkraft man kan få i dagens Uppland). Gå upp på Norra Brunn med ”Hur är vädret däruppe?” eller ”Slå 112, det är eldsvåda i håret på honom!” och krascha och brinn innan du hinner säga ”tjockis” också. Inte så jäla lattjo, helt enkelt.

Men viktigast av allt är att ta tillbaka grundfunktionen i adjektiven. De är inte brännbollsträn, de är beskrivningsord. Vi måste påminna först oss, sen barna, om vad orden betyder, och även om det känns som om vi gör oss dumma måste vi ta samtalet hela vägen tillbaka till vad orden betyder.

Om en ledsen Lukas kommer hem från dagis och säger att ”Tindra säger att jag är jättekort”, vad gör du då? Reflexmässigt säger 9,5 av 10 personer ”Men lilla gubben, du är väl inte kort” (eller ”du är inte särskilt kort”, vilket är början på en verkligt halkig och nedförslutande argumentationsövning), men att börja gå i polemik med en adjektivsvingare som dessutom inte är närvarande är omöjligt. Oavsett vad det handlar om – tjock, tunnhårig, krullig, blek, storfotad – så är det ofantligt sällan man är i läget att man ska trösta det exemplar av människa som objektivt sett är extremen av skalan. Ska man vara helt ärlig är alltid svaret ungefär ”jamen du är faktiskt kortare än många barn även om du förstås är längre än en del andra”. Och det viktiga är att förstå är att det inte är det som det handlar om.

Långt innan LillaE egentligen fattade vad jag sa började jag predika grundbulten för social samvaro: ”Om du inte har något snällt att säga om nån annan så ska du inte säga nåt om dom alls, vare sig dom hör det eller inte”. ”Vilken fin tröja!” – check, får komma ut i det fria. ”Vilken konstig tröja!” – stannar i säkert förvar innanför framtänderna.

Andra delen av predikan, som har påbörjats nu under våren, är att ”Ord som beskriver människor beskriver bara hur dom är utanpå. Såna ord är meningslösa som ret, för det ena utanpåordet är inte bättre än det andra.” Den är svårare, men gud vad jag kommer att tjata. Ett utslungat ”men du är ju [mager, lång, judisk,värmländsk, rödhårig, lockig, infoga valfritt]” blir precis så tandlöst som det förtjänar om man tar emot det med orden eller attityden ”så kan det vara, men varför säger du det?”

Riktigt intressant vore det här om man verkligen hade tid och möjlighet att ställa frågor på riktigt till adjektivsvingare, vare sig de är 5, 15 eller 50. ”Det är sant/möjligt att [jag/hen] är [infoga adjektiv], men jag skulle vilja veta varför du säger det? Vad tänker du ska hända när du säger det? Hur tänker du att det ska kännas i [mig/hen]? Hur tänker du att det ska kännas i dom som hör på, och hur känns det i dig när du säger det? Jag gissar att du kanske tänker att [jag/hen]ska bli arg eller ledsen när du använder det här ordet, fast det egentligen bara är ett beskrivningsord – varför utgår du från det? Varför är det just det här ordet du använder?”

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

MARIE CARLSSON