Angående visualiserandet av andras underkläder

Idag skulle jag vilja tala med er om Maja Ivarssons i The Sounds underbyxor. Jag vågar påstå att jag aldrig tidigare har skrivit den meningen, och det är för att jag aldrig tidigare har tänkt på Maja Ivarssons underbyxor. Det har tydligen Jan-Olov Andersson på Aftonbladet, men mer om honom senare.

Jag är såvitt jag begriper inte ensam om att se på och engagera mig i ”Så mycket bättre” på TV4, programmet där dom samlar ett antal musikartister som får leka charader och skjuta prick, äta middag (som det heter när folk dricker sprit i tv) samt tolka varandras låtar. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det är verkligen på riktigt ”bra tv”, som det heter. Och så i lördags uppstod ”bra tv” med citattecken och allt. Nyss nämnda Maja Ivarsson hade precis bränt av en schysst version av Miss Lis ”Dancing the whole way home” och Miss Li gjorde en golden retriever, en galet glad och entusiastiskt tacksam kärleksattack, och välte Maja I. (i skyhöga klackar och inte osannolikt salongsberusad) baklänges över en monitor (= liten elak smalbenshög högtalare). Det gick bra. Ingen av dem bröt ryggen. Men Jan-Olov Andersson, annars en av rikets mer habila nöjesskribenter, noterade att Maja Ivarsson hade otippat töntiga trosor för att vara en rockbrud.

Det är en spännande åsikt på flera sätt. Möjligen för att jag är fruntimmer själv, och för att jag hade läst kommentaren innan jag såg programmet på TV4Play, gjorde jag hyfsat snabbt analysen att hon hade svarta taitrosor i nån sorts svart semigenombruten spets, vilket inte är ett direkt udda val till hyfsat festlig kvällsstass; jag hade reagerat om hon hade haft dambyxskära knälånga dessouer i uttänjd bomullstrikå. Men det intressanta är ändå att Jan-Olov Andersson uppenbarligen hade nån sorts hyfsat detaljerad defaultföreställning om vad Maja Ivarsson har för underkläder.

Jag måste tillstå att jag med väldigt få, och i så fall så att säga personligt motiverade, undantag är något alldeles ofattbart ointresserad av vad folk har för underbyxor. Jag kanske tänker fel där. Det kanske skulle berika ens novembergråa tillvaro. Det närmaste jag har kommit tanken är att jag har begrundat det klassiska tipset vid talängslan, ”det är lugnt, föreställ dig publiken framför dig i bara underkläderna”, och kommit fram till att *det* inte nödvändigtvis är just lugnande. Men därifrån har jag inte riktigt kommit vidare.

Har du begrundat vilka underkläder Dregen, Lill-Babs, Pernilla Wiberg och Håkan Juholt har? Har du filosoferat över vad som döljs under de yttre skalen på grannen, tanten på ICA och han på personalavdelningen, bara sådär? ”Om nej”, som det står i enkäterna, borde du tänka över ditt inre föreställningsliv. Den dag då statsministern/ärkebiskopen/den andra klassföräldern i 5A ramlar baklänges med bena i vädret över en monitor framför näsan på dig och du får anledning att reflektera — hur mycket bättre skulle det då inte kännas att säga ”Ser man på – jag trodde att hen skulle ha andra slags kalsipper”? Japp. Jag tänke väl det. Bra att det finns tid att ändra sig.